Gott Nytt sfiÅr!

sfibloggen.se har sedan starten i september haft ca 20 individuella bloggare och några fler inlägg. Bloggen har även fått ihop en skara följare, som nu vuxit till fantastiska 88 st! Facebooksidan följs av ca 60, gillas av 200 personer och Kontakt SfibloggenSe har blivit godkänd medlem i några av de största Facebook-grupperna med fokus på just sfi. Hurra!

Sfi-intresse finns även utanför den omedelbara skolgränsen. Man kan lugnt påstå att sfi influeras av men även påverkar en mängd olika människor.  Hittills har vi blivit inspirerade av bloggarna på sfibloggen.se genom att de valt att dela med sig av den del som utgör deras positiva sfi-bild.

Vi har fått läsa om den flexibla, anpassningsbara skolformen, om digitaliseringens fördelar inom undervisningen av vuxna med svenska som andraspråk t.ex. genom att nå fördjupade kunskaper med diktamen, frigöra digital potential i undervisningen och inom oss, hur vi kan individualisera med IKT,  läsa e-böcker, men även analogt, även kikat in från rektorns sida av sfi-vardagen, vi har fått läst om när undervisningen bär frukt och se den från elevens perspektiv även när vi inte är i själva salen, och ibland är den klart uttryckt med enkla men ändock kraftfulla ord, vi har läst om suggestopedi på två olika sätt, fått tips om uttal och genrepedagogiskt arbetssätt, men även hur vi kan arbeta tillsammans över skol- och kommungränser och via sociala medier. Det vi alla hoppas på är kanske ett kärt återseende år 2017?

sfibloggen.se riktar ett varmt tack till alla läsare, följare, bloggare och andra sfi-intresserade och vi önskar er alla en härlig julledighet och ett fantastiskt 2017!

Gott Nytt sfiÅr
önskar Helena och Boki

 

  • VAR MED! nästa år genom att dela med dig av din sfi-bild genom ett inlägg här på sfibloggen.se som är och förblir ett positivt nav för sfi. Maila kontakt@sfibloggen.se eller skriv upp dig på ett ledigt datum i det gemensamma Googledokumentet.
  • Du kan även fylla i detta formulär så hör admin av sig till dig:
    https://goo.gl/forms/1EAFySRPYfOs82iZ2

 

Går det inte så går det ändå

Jag har funderat mycket på vad jag skulle skriva i det här inlägget. Skulle det handla om hur jag jobbar, hur jag skapar uppgifter, vad jag tycker politiker behöver veta om SFI osv. Ja, ni hör. Jag, jag, jag.

Nä, det hade jag ingen lust med.

Det är inte jag som är huvudpersonen i det här inlägget. Det är några andra personer som jag träffar fem dagar i veckan. Några personer som imponerar på mig varje dag. Nämligen eleverna i kurs A, SFI Eskilstuna.

Vi har tillsammans skrivit en gemensam text. Eleverna har fått berätta om kurs A och vad vi tränar på. Sedan har vi skrivit ner det, tränat på att läsa texten, skrivit av den, tränat med ipad och på datorn.

Här är den!

Kurs A

Vi studerar på kurs A. Vi pratar svenska. Vi lyssnar och skriver. Alla torsdagar har vi data klockan åtta. Fredagar och måndagar har vi ipad. 

  

För er som arbetar på kurs A eller studieväg 1 har eleverna också fått berätta vad ni som lärare ska tänka på, hur det känns att börja studera och vad de tycker om att lära sig svenska. Tack till mina lärarkollegor Abdi och Aram för modersmålshjälp!

  • Tänk på att tala tydligt.
  • Hjälp oss att våga tala och skriva.
  • Vi behöver repetera mycket. Vi vill gärna träna på samma sak en hel vecka fast på olika sätt så att vi inte glömmer bort det.
  • Vi vill inte ha många olika uppgifter varje dag. Eller många nya uppgifter på en vecka.
  • Vi behöver mycket tid för att lära oss.
  • Tänk på att skriva och läsa är nytt för oss. Vi behöver mycket stöd.
  • Skriv lite och tydligt på tavlan.
  • Hjälp oss att träna siffror och klockan. Många av oss har aldrig studerat matematik.
  • Vi tycker att kurs A borde få ha fler lärare för att vi ska få mycket hjälp.
  • Vi behöver modersmålsstöd.
  • Vi behöver få träna på samtal i klassrummet så vi kan använda svenskan utanför skolan direkt t.ex. för att kunna fråga/få hjälp med att bli medlem/bonuskund i olika affärer.
  • Vi tycker att studieväg 1 borde få mer tid på sig att klara sfi.
  • Tänk på att vi inte alltid hinner med läxor. Vi vill lära oss språket men vi har många andra aktiviteter och kurser vi måste gå på. Vi vill läsa mer svenska/sfi för ibland känns andra aktiviteter meningslösa för vi sitter med de som har utbildning och kan mer.
  • Vi vill ha en grund och kunna lite svenska innan vi går på andra aktiviteter eller har praktik.

När vi pratar om att börja studera för första gången och dessutom på sitt andraspråk så säger en elev:

”Jag var rädd i början. Jag vågade ingenting och jag grät varje dag. Det var svårt och jag ville hoppa av skolan men nu kan jag skriva lite, jag kan läsa lite och jag kan prata lite på svenska!” 

Flera elever håller med om att de upplevt samma känslor i början av studierna. Därför vill jag lägga till en punkt som jag tycker är viktig.

  • Tänk på att skapa en trygg och trivsam miljö i klassrummet. Eleverna har kanske inte gått i skolan förut men de har lång livserfarenhet och många kunskaper. Tänk på resursperspektivet! Fokusera inte på vad de inte kan, fokusera på vad de kan och vad de lärt sig!

Två elever ville ställa upp på bild. Här är jag (Camilla) i mitten, Fadila till vänster och Alijan till höger.

Rubriken då? Den har jag snott. Det är ett slagord som kommer från Rockcity/Hultsfredsfestivalen där jag hade min första anställning som lärare på Gymnasium Rockcity. Jag tycker att den passar perfekt på den otroliga prestation som eleverna gör och den kämparglöd de har när de lär sig att läsa och skriva på sitt andraspråk och hur viktigt det är att vi tror på att de ska lyckas.

Går det inte så går det ändå. Det måste gå.

_______________________________________________________________

Sfi kurs A, Eskilstuna kommun

Camilla Nilsson

SFI-lärare och författare till Språkvägen A

Välkommen till #sfichatt!

Sfi är en skolform som växer och många nya lärare rekryteras runt om i landet. Ofta är det erfarna lärare som väljer att byta elevgrupp. Vanan vid det pedagogiska arbetet finns där, men i en helt ny verksamhet väcks ändå många frågor av pedagogisk och praktisk natur. De senare får man oftast enkelt svar på av kollegor på arbetsplatsen men de pedagogiska frågorna är oftast mycket svårare att få svar på. Kanske är man bara vikarie.

Så var det för mig när jag började arbeta som sfi-lärare. Jag bor i Kungälv, en liten stad norr om Göteborg. Här har jag arbetat som förskollärare de senaste 15 åren. När jag kompletterade min utbildning med 30 p SVA  saknade jag någon att diskutera pedagogik och didaktik med.

Jag visste att kollegorna jag saknade fanns där ute nånstans och jag visste var jag kunde hitta dem, på twitter! Här finns det redan flera samtalsforum för skolfrågor. Under min tid som förskollärare hittade jag #skolchatt som Anna Kaya startat och tog själv initiativet till #fskchatt för förskolan. Efter att ha deltagit i båda chattarna visste jag att detta är ett forum som fungerar. Här kan man utbyta erfarenheter och ställa frågor till varandra och hjälpa varandra att utveckla sina pedagogiska metoder och sitt tänkande kring undervisningen.

Jag startade #sfichatt och kopplade en blogg och en facebooksida till chatten. För att sprida kunskapen om chatten skrev jag om den på facebook i de sfi-forum som redan fanns där.

Och så var vi igång! Varje torsdagskväll klockan 20:00 samlas vi som vill delta framför våra mobiler, plattor eller datorer och går in på twitter, skriver in #sfichatt och sedan kan vi alla skriva och läsa varandras texter så länge varje text innehåller ordet #sfichatt och inte är mer än 140 tecken långt. Redan första kvällen var vi flera stycken. Här fick jag direkt möta erfarna, rutinerade lärare som delar med sig av sina gedigna erfarenheter och som också är nyfikna på hur andra gör. Lärare som vill utvecklas i sitt arbete, helt enkelt! Snart blev Boki Borkovic mig behjälplig i själva modererandet av chatten, så även Angelica Björkman och Anna-Karin Bengtsson. Det krävs att en person hälsar välkommen, håller chatten igång och efter en timma avslutar. Men det viktigaste jobbet gör moderatorn innan. Genom att fråga i sfi-lärargrupper på facebook, och såklart i chatten, efterfrågar vi deltagarnas önskemål om ämne att prata om. En aktuell artikel eller en länk till något digitalt arbetsmaterial brukar delas någon dag innan så att den som vill kan läsa på och hinna förbereda sig inför chatten. Kanske vill du också vara med och moderera chatten någon gång?

Vi pratar om olika pedagogiska frågor som tex val av läromedel, hur bedriver vi sommarskola bäst, hur löser vi det kontinuerliga intaget bäst och digitala läromedel för att nämna några. Ibland handlar det om nya forskningsrön inom området eller om bilden av sfi i media. Ett konkret resultat av chatten är bildandet av den här bloggen!

#sfichatten är ett exempel på kollegialt lärande på sociala medier. Här byggde jag snabbt upp ett nätverk av kollegor runt om i Sverige. Ingen fortbildning i världen hade kunnat vara till samma nytta för mig!

Men vad är då egentligen kollegialt lärande? Begreppet är ett resultat av en förändrad syn på kunskap och lärande. Skolverket beskriver det så här: ”När lärare tillsammans med kollegor analyserar och utvärderar sin undervisning leder det till ett bättre resultat hos eleverna. Det är en av de viktigaste framgångsfaktorerna och det vetenskapliga stödet för effekterna är starkt.”

Så här kommer du igång med Twitter:                                                              Twitter är för dej som vill kommentera saker i realtid med människor som är intresserade av samma saker som du. 

En tweet är en kommentar. Den kan vara max 140 tecken.

En hashtag är #-tecknet som skrivs före ett ämnesord. Alla som skriver samma hashtag i sina inlägg ser alla andras inlägg, tex #sfichatt.

@ används när du ska skriva till en särskild person. Då ska du skriva hens  användarnamn, det börjar alltid med @.

Du kan enkelt kommentera andras inlägg. Varje tweet har några symboler längst ner. Det är en pil för ”svara”, en dubbelpil för ”skicka vidare” dvs retweeta och ett hjärta eller en stjärna för att ge den twittraren lite extra beröm.

sfi-poster-1-bild

Jag hoppas vi snart ses på chatten!

Malin Jonason

mail: malin.jonason@hotmail.com                                                                         twitter: malinjonason

 

Vad är det som är så svårt med svenskt uttal?

När jag tågluffade i Europa på 80-talet skulle jag en gång köpa en biljett till den pittoreska medeltidsstaden Carcassonne i södra Frankrike. Jag hade ju aldrig läst franska men tyckte nog ändå att jag fick till ett ganska bra uttal med betoning på sista stavelsen och med lite skorrande bakre r-ljud. Damen i biljettkassan visade dessvärre tydligt med sitt kroppsspråk att hon inte förstod ett dyft av vad jag försökte säga. Efter ytterligare två, eller kanske tre försök utbrast hon emellertid (på franska):  ”Jahaaaa, du menar Carcassonne.” Och hon tog sig för pannan för att visa hur svårt det hade varit för henne att tolka mina läten. Själv tog jag mina två biljetter och episoden tog jag som intäkt för att fransmän verkligen var både dryga, självtillräckliga och dessutom direkt ovilliga att förstå den som inte perfekt kan klara deras överlägsna tungomål.

Nu vet jag bättre. Efter att ha undervisat på SFI i många år och intresserat mig särskilt för svenskans fonetik och prosodi vet jag precis vad som hände den där gången i Frankrike. Det är mycket enkelt.  Damen förstod helt enkelt inte vad jag sa. Någonting gjorde det fullständigt obegripligt för henne. Och det var troligen något annat än betoning på sista stavelsen och skorrande r-ljud, något som jag hade uppfattat som viktiga drag i franskans uttal och som jag verkligen försökte få till.  Och eftersom hon inte hade några kunskaper om fransk fonetik och prosodi, så hade hon inte heller några redskap för tolka mitt yttrande trots att jag nog hade fått både konsonanter och vokaler på rätt ställe i orden.

Många av våra elever på SFI upplever detsamma som jag gjorde den där gången i Frankrike. De förstår inte varför de inte blir förstådda. Och det är ju verkligen inte konstigt. Om man inte kan höra skillnad på långa och korta ljud, eller på vokalen [e] och vokalen [i] är det förstås svårt att producera dessa språkdrag på rätt sätt. Något som är riktigt svårt för många andraspråksinlärare är förstås att höra och göra skillnad på alla de svenska vokalljuden. En annan knepig sak är den svenska betoningen där de betydelsetunga, viktiga orden lyfts fram genom att förlänga antingen vokal- eller konsonantljudet i den betonade stavelsen. Hur ska man kunna förlänga ett ljud om man inte kan höra att det är långt?

Så fokus i undervisningen borde förstås i mycket hög grad ligga på att träna uttal. Och en stor del av uttalsundervisningen bör förstås handla om perceptionsövningar.  Ganska mycket i språkinlärningen kan ju gå automatiskt om man befinner sig i en miljö där man får tillfälle att kommunicera. Allt fler ord snappas upp och efter hand blir man varse grammatiska regler som till exempel hur substantivet böjs i plural. Men om man inte själv kan höra det man behöver lära sig? Ja, då måste man ha en lärare. En lärare som kan förklara hur det svenska betoningssystemet fungerar och som kan prioritera vad som är viktigast att öva på.  Och när det sker framsteg. Ja, då är det ”high five”.

För några år sedan gjorde jag och en kollega en liten serie youtube-filmer som var tänkta både för elever och lärare. Kvalitén är väl inte den bästa men titta gärna och läs också Olle Kjellins och Bosse Thoréns böcker om svenskt uttal. Där finns allt det som vi SFI-lärare behöver.

 

Johan Flygare

SFI-lärare vid Sundbybergs vuxenutbildning

Bättre flyt i pratet – en uttalskurs på YouTube

Boktips:

Svensk fonetik för andraspråksundervisningen av Bosse Thorén

Uttalet, språket och hjärnan av Olle Kjellin

Svensk prosodi i praktiken av Olle Kjellin

Skriva med suggestopediskt tänk

Skriva med suggestopediskt tänk

jag

Jag heter Christina Torgersen och jag jobbar som lärare på Komvux, Sfi i Eskilstuna. För några veckor sedan gjorde jag ett inlägg här på bloggen där jag berättade hur jag använder suggestopedi för att lära eleverna att använda pronomen rätt. Tack för era positiva kommentarer!

Nu skulle jag vilja berätta hur jag har jobbat med skrivutveckling i min c-kurs. Min metod är inte någon ”raketforskning” och flera av er har säkert gjort på samma sätt. Men jag och mina elever upplever att det är ett bra sätt att bearbeta en text.

Vi skriver olika sorters texter med olika mottagare på c-kursen så innan eleverna lämnar in sina mobiler och fusklappar! har vi gjort en del förberedelser. Texten har anknytning till det tema vi arbetar med och eleverna har haft möjlighet att bygga upp ett ordförråd i ämnet. Vi har också haft diskussioner och grammatikgenomgångar. Jag använder min kollegas instruktionsfilmer om genreskrivande som finns på Youtube (sök på Anita Pihl) som vi tittar på tillsammans och följer upp med ytterligare frågor och information. Eleverna har även möjlighet att titta på filmerna hemma både före och efter genomgångarna.

Sedan kommer skrivtillfället då eleverna får en skrivuppgift t.ex. ”Skriv och berätta om skolan i ditt hemland” (tema Utbildning). De skriver i klassrummet och får inte använda hjälpmedel.

Inför nästa lektion har jag läst deras texter och noterat vanliga fel som de har gjort. Jag har också kopierat texterna. Vi sätter oss i en ring och jag repeterar grunderna för den sortens text som de har skrivit och brukar fokusera på några frågor som t.ex. är det en text eller ett brev? Är den formell eller informell? Finns det rubrik? Finns det inledning och avslutning? Är det huvudsakligen rätt tempus? Är ordföljden rätt? Jag skriver frågorna på tavlan.

En elev läser sin text och det är jätteviktigt att de vet att det är frivilligt och ingen ska behöva vara nervös eftersom man bestämmer själv! Sedan ställer jag frågorna och undrar om någon hörde rubriken och då kan vi tillsammans konkretisera vad som är rubrik. Jag frågar vidare om eleven inleder texten och så vidare.

Det är viktigt att klimatet i gruppen är öppet och tillåtande och att vi inte ska kritisera utan bara ge feedback och konkreta exempel på hur man kan skriva.

De flesta eleverna bruka ändra i sina texter under lektionen och vi jobbar på så sätt processinriktat. När man blir medveten om något som är fel eller behöver förbättras sker inlärning! Gruppen blir en resurs när de uppmärksammar felaktigheter i varandras texter och ger förslag på hur det kan bli bättre. Det är nog alltid lättare att se vad andra gör för fel! Det ger även den enskilde möjligheten att själv förbättra och utveckla sitt skrivande. Det är ju så för oss alla att när vi läser igenom vad vi skrivit efter någon dag så ser vi fel som vi inte såg dagen innan, det är ofta som någon säger med rynkad panna: vad står det? Har jag skrivit det här? Det blir ett led i att bli medveten om både stavning och grammatik. Och man kan lära av andras fel eller få tips av någon som har kommit längre.

Dessutom känner jag att eleven som har suttit och klurat på hur han ska skriva och vad han vill berätta får läsa upp sina tankar för oss andra och känna stolthet över sin text. Man skriver ju en text för att det är någon annan som ska läsa och förstå skribentens tankar.

Jag försöker ge kort återkoppling till var och en med ett eller två konkreta råd. T.ex. du behöver träna mer på ordföljd och tid, om du går in på ”digitala spåret” (w.w.w.digitalasparet.se) så hittar du både information och övningar att träna på. Jag tänker att det är viktigt att få veta vad man behöver förbättra och hur man kan göra det. Men jag vill inte markera för många fel på en gång för då kan det kännas övermäktigt.

Det är inte alltid som alla hinner läsa upp sina texter eftersom tiden inte räcker men då uppmanar jag eleverna att de som inte har läst den här gången kan starta nästa gång.

Vi avslutar alltid de här lektionerna på samma sätt. Vi kastar en boll till var och en som får säga något som de har lärt sig och hur de känner sig. Det brukar vara konkreta lärdomar och de brukar känna sig glada, eller bra som de säger!

 

 

 

 

 

Tack!

Förra veckan pratade vi från Bas på SFI-forum i Stockholm. Med oss hade vi Nilofar som är elev hos oss. Hon har gett mig tillåtelse att publicera hennes framförande.


Hej!

Jag heter Nilofar och jag är 41 år. Jag är gift och har tre barn. Vi bor tillsammans
i Nykvarn. Jag kom från Afghanistan till Sverige i juni 2015.
När jag bodde i mitt hemland, gick jag aldrig till en skola. Jag började på Bas
förra november i Södertälje. När jag kom till Bas, kunde jag inte läsa och skriva på svenska eller dari. Nu kan jag!

Jag visste att gå till en skola är mycket viktigt för barn, men i Kandahar var jag
bodde 95 procent av kvinnorna kan inte gå i skolan.

afghanistan_map_060711
Jag trivs mycket bra med min skola och lärarna är snälla och hjälpsamma.
Jag trivs mycket bra med mitt liv här i Sverige. Nu vet jag att alla männen och kvinnor har samma rättigheter.

Tack.


Linda Säinas
Sfi-lärare på BAS i Södertälje
Dramapedagog och suggestopedilärare

linda

Det utvidgade kollegiet

Vi skulle vilja slå ett slag för det utvidgade kollegiet, för glädjen i att hitta kollegor utanför sin egen arbetsplats som hjälper en att komma framåt, som man kan bolla idéer, utmaningar och utveckling med.   

Vi heter Josefin Barkelius och Thea Almbacke och arbetar båda som SFI-lärare, i Botkyrka respektive Säffle. Vi “fann varandra” 2013 i samband med att vi båda fick i uppdrag att på respektive arbetsplats ingå i Skolverksfinansierade projekt som handlade om hur man kunde arbeta med flippat klassrum på SFI.  Vår första kontakt knöts via en Facebookgrupp och det ledde vidare till en träff i Botkyrka där vi tillsammans med flera kollegor borrade in oss i flippat ur olika perspektiv. Kontakten har vi hållit efter det. Vi har fortsatt med att bolla frågor av olika slag med varandra, och lekt med tankar kring olika idéer om samarbete. Nu, tre år senare, var det dags för en träff i verkligheten igen. Säffle Lärcenter åkte till Stockholm med tio lärare och en skolledare för att delta på SFI i fokus. I samband med det gjordes ett besök på Botkyrka vuxenutbildning i Tumba. Ett antal olika träffar i olika konstellationer blev det under dagen, med lärare från olika studievägar samt grundläggande vuxenutbildning. Några av de frågor som diskuterades var prövningar – hur hanterar vi dem? Nationella prov – vilka rutiner har vi kring dessa? Ökad flexibilitet – på vilket sätt? En fråga i fokus denna gång  var också Google Suites for Education (f.d. GAFE). Botkyrka har precis påbörjat ett pilotprojekt för att testa det i delar av sin verksamhet. Säffle Lärcenter har här hunnit få betydligt mer erfarenhet som de gärna delar med sig av. Att vi båda kommer jobba i Google framöver ökar också våra möjligheter till ett mer vardagligt samarbete med utbyte av arbetsmaterial, planeringar, temainnehåll och matriser. Dessutom är ju förutsättningarna till ett utvidgat samarbete oerhört fördelaktiga i och med att vi kan dela dokument med varandra och jobba fram uppgifter tillsammans i ett gemensamt dokument trots det geografiska avståndet oss emellan.

Något vi ytterligare kan konstatera utifrån våra möten är att vilka elevvolymer en verksamhet har att hantera, eller storleken på kommunen, har inte så stor betydelse när det gäller erfarenhetsutbytet. Det finns ändå mycket som förenar och vi lär av varandra, även om Botkyrka och Säffle sett till exempelvis elevantalet skiljer sig åt rejält. Våra utmaningar är i grunden ganska lika och vi brottas med liknande frågeställningar och utmaningar. Att ta hjälp av varandra för att komma framåt och för att skapa nya tankebanor är oerhört inspirerande och roligt. Det är i möten med varandra som nya idéer föds och kreativiteten tar fart.

Att hitta kollegor runt om i landet att byta erfarenheter med är inte svårt idag med den öppenhet som finns via sociala medier. Att även besöka varandras verksamheter är något som är väl värt tiden då det öppnar upp för nya tankar, idéer och lösningar. Ytterligare ett tips är att se till att försöka få med sig en skolledare vid dessa besöken så att även de är “med på banan” och hör samma saker. Utveckling och förändringsarbete är så mycket lättare om man har stöd från sin rektor. Men oavsett vilket så är man aldrig längre än några knapptryckningar bort från att vara en del av en kompetent, kreativ och utvidgad lärargrupp. Vi vill uppmana våra kollegor runt om i landet att ta alla möjligheter som finns till att vara en aktiv del av det utvidgade kollegiet och dra nytta av varandra. Man vinner så enormt mycket på att gå utanför den egna verksamheten och låta sig inspireras och själv inspirera andra. Vårt samarbete kommer med all säkerhet fortsätta och vi ser fram emot att kunna ses i Säffle nästa gång.

Sagan om en lärare

Det var en gång en nyexaminerad, oerfaren lärare. Läraren var full av engagemang och glädje när hon satte igång sin undervisning med vuxna elever på sfi. Läraren läste högt, förklarade, vände och vred på texten, ställde frågor och sen bad eleverna skriva sina egna texter. Men eleverna lyckades inte. Eleverna skrev inte tillräckligt bra texter, vissa till och med ingenting, ingenting. Läraren fick tänka om, fundera, experimentera och pröva på nytt.

Sen läste läraren en bok. Boken handlade om genrepedagogik och cirkelmodellen. Då fick läraren en ahaa-upplevelse! Hon började arbeta på annat sätt, ändrade sina metoder, planerade sin undervisning noggrannare, började stötta sina elever mycket mer. Och det började ge mer resultat. Mycket, mycket, mycket mer. Eleverna lyckades. Läraren blev nöjdare och började älska sitt arbete ännu mer.

Denna lärare heter Tiia Ojala, alltså jag. Men vad är cirkelmodellen?

Cirkelmodellen utgår från fyra olika faser och ger dig som lärare mycket stöd i din planering av undervisning:

Genrepedagogikens cirkelmodell

Fas fyra är elevernas individuella skrivande. Om jag alltså vill att eleverna ska skriva en text måste jag arbeta med tre faser innan. Innan jag lärde mig om cirkelmodellen gick det för fort för min del, jag hastade mig framåt, många elever misslyckades.

I fas 1 arbetar jag med att skapa förförståelse. Jag utgår ifrån att mina elever har kunskaper med sig. Därför måste jag fråga först hur de tänker kring ett ord/begrepp, vad de vet om ämnet och vilka tankar de har om det kommande ämnet. I fas 1 kan vi göra en utflykt, göra något praktiskt som stöttar förståelsen av en text, vi tittar på korta filmer, går igenom viktiga ord eller samtalar begrepp med hjälp av en tankekarta. Fas 1 kan ta lång tid men det är värt det. Allt du gör under fas 1 stöttar elevernas förståelse av text i fas 2.

I fas 2 arbetar vi med en modelltext eller flera texter som oftast liknar varandra och är samma typ av text/genre. Vi högläser med varandra, ställer frågor, reder ut oklarheter. Vi sammanfattar texten, jämför med andra texter, gör textkopplingar. Framför allt samtalar vi mycket kring ämnet och texten samt tränar struktur och språkliga mål för texten.

I fas 3 skriver vi en gemensam text. Denna fas kräver att läraren vågar släppa fritt. Eleverna ska stå för innehållet, läraren styr med frågor så att formen blir rätt. I denna fas skriver vi en text som liknar texten i fas 2. Det kan handla om samma ämne, men oftast tar jag ett annat ämne men behåller genren.

Grattis! Nu har vi gått igenom alla tre faser och eleverna är redo att skriva sina egna texter. Men det är viktigt att ge en stöttande skrivmall till eleverna, gärna med stödord. Så här kan exempelvis en skrivmall till en argumenterande text se ut:

 

Skrivmall för argumenterande text

 

Sist vill jag avsluta med några boktips!

  • Pauline Gibbons: Stärk språket, stärk lärandet. 2016.
  • Pauline Gibbons: Lyft språket, lyft tänkandet. 2013.
  • Britt Johansson och Annika Sandell Ring: Låt språket bära. 2015.
  • Tiia Ojala: Mötet med nyanlända. 2016.

Ha en lärorik undervisning med hjälp av cirkelmodellen!

 

Tiia Ojala

Tiia Ojala

Legitimerad lärare i svenska som andraspråk och tyska, läromedelsförfattare, föreläsare

 

@TiiaOjala

FB: SOKA-rummet

Blogg: multikultiskola.bloggspot.se

tiiaojala.se

Studiebesök

En sak som jag skulle vilja göra oftare men som tyvärr sällan hinns med eller passar in i konceptet med närdistanskurser och ett drop-in klassrum är studiebesök. Att ge eleverna möjligheter att ta del av och kanske se andra delar av Umeå och närområdet än de gör annars och använda studiebesök som ett naturligt inslag i undervisningen.

Men när man som jag undervisar elever som redan arbetar och kombinerar sfi med andra aktiviteter och därför redan har tidsbrist så är det både svårt att få tid för att planera, genomföra och efterarbeta ett studiebesök. Dessutom tenderar, tyvärr, eleverna att inte prioritera just sådana aktiviteter. Men i måndags bar det ändå av och den här gången fick vi en guidad rundtur på Väven och Umeås nya stadsbibliotek!

vaven

Det intressanta med studiebesöket var att även de elever som nog mest kom för lärarens skull (då de redan tyckte att de kände till biblioteket) var väldigt nöjda efteråt och kände att de fått ta del av mycket ny och värdefull information. Och även vi lärare som följde med upptäckte att vi inte alls hade så bra koll på allt Väven kan erbjuda!


Innan studiebesöket så försökte vi få ut informationen om besöket så tidigt som möjligt då många av våra elever kommer på helt olika tider. Så förutom att ta upp det flera gånger i klassrummet skrev vi ut info i blogg, lärportal och lade även ut en Google drive länk där de skulle svara i förväg om de tänkte delta i besöket.

Under studiebesöket fotograferade vi mycket och anledningen (förutom att det är kul) var att jag ville att eleverna skulle bearbeta och tänka igenom studiebesöket efteråt. För att göra det så valde jag att låta eleverna testa att göra en film med hjälp av appen Spark Video (tack #sfichatt för ovärderligt tips!). Eleverna fick se hur programmet såg ut, de fick en supersnabb genomgång av hur det funkade och sedan var instruktionen att välja bilder, skriva en mening till varje foto och sen prata in texten.

adobe-spark-thumb
Sen blev eleverna tyvärr lämnade lite vind för våg eftersom det under tiden droppade in flera elever som inte deltagit i studiebesöket och som behövde handledning, stödsamtal och allt möjligt däremellan. Men när jag till sist kunde sätta mig ner med filmskaparna igen så insåg jag att de såklart fixat uppgiften galant. Och här är resultatet:

Med tanke på hur lite stöttning och genomgång eleverna fick är jag både imponerad och glad över resultatet. Jag hade önskat att jag tagit mig mer tid att sitta med gruppen och peta i uttal, vilken typ av text de ville ha till bilderna, diskuterat mer ingående vad de fått ut av studiebesöket och så vidare men både jag och eleverna blev väldigt peppade på att göra fler filmer!

Så som avslutning kastar jag ut några frågor:

  • vilken typ av studiebesök brukar ni göra?
  • har ni några topp 3 studiebesök?
  • hur arbetar ni med för- och efterarbete vid studiebesök?
  • vilka är era topp 3 appar och program som ni använder till undervisningen?

Lillemor Persson

DistansCentrum, SFI-skolan Umeå

lillemor

Ett kärt återseende

 

Jag heter Linda Säinas och jag arbetar på Bas i Södertälje som är en utbildning för deltagare med ingen eller kort studiebakgrund från hemlandet. Förutom 15 timmars SFI (A- och B-kurs) har deltagarna även möjlighet att ha modersmål, omvärldskunskap, vardagsmatematik samt hälsa och rörelse på Bas. Vi startade 2013 och jag har under hela tiden undervisat i vår alfagrupp. Lärorikt, utmanande och något bland det roligaste jag någonsin gjort! Detta skulle egentligen bli ett inlägg om läsinlärning, men det blev det inte. Istället blev det ett inlägg om en före detta elev på Bas. Jag lovar att komma tillbaka till läsinlärningen vid ett senare tillfälle!

Jag ser henne i vimlet av fredagsstressiga östermalmsbor på väg hem från jobbet. Blicken är klar och hållningen är rak. Hon strålar. Iklädd den karaktäristiska kappan och med sjalen löst knuten runt håret är hon en främmande fågel här på Östermalms saluhall. Hon hade envisats med att vi skulle fika här, nästan en och en halv timmes resväg från där hon bor. Kanske för att hon tycker Östermalm symboliserar det ursvenska, eller kanske bara för att hon tycker att det är tjusigt här? Vi utbyter de sedvanliga kindpussarna, sedan avhandlas måendet hos våra barn, män, mödrar, fäder och andra släktingar. Ingen afghansk kvinna jag mött hoppar någonsin över de där hälsningsceremonierna. Sedan går vi in på ett café. Jag gör en ansats till att gå fram och beställa och frågar vad Zahra vill ha. ”Nejnejnej,”  Zahra viftar avvärjande med handen, trycker ner mig på en stol och springer sedan iväg till en servitris. Orden formligen forsar ur henne ” Kan jag be att få beställa tack. Vad heter den där rosa? Aha, Napoleonbakelse. Två kaffe och två Napoleon. Inget kvitto tack. Tusen tack.”

Jag kan inte sluta titta på henne. Jag kan inte sluta förundras över att detta är samma Zahra som för tre år sedan för första gången någonsin i sitt 50-åriga liv (och ytterst motvilligt) klev in i ett klassrum. Zahra, som inte kunde ett ord svenska. Zahra som hade ett id-kort där det i namnfältet stod ”kan ej underteckna”. Zahra som inte vågade möta min blick under de första två månaderna.

Långsamt erövrade hon bokstäverna och lärde sig läsa. Långsamt började hon ta de där svenska, okända orden i sin mun. I takt med att hon började trivas hos oss klev en stark och humoristisk kvinna fram. En kvinna som grät floder när hon var flygfärdig från oss på Bas, men som hade kraft nog att ta nya tag (och, icke att förglömma, en förstående handläggare som lät henne fortsätta studera). Nu går hon C-kurs på SFI i en annan kommun och kan prata nästan all den svenska hon vill. Hon säger att hon älskar Sverige för att hon är fri här, långt ifrån den instängda tillvaro hon levde i Afghanistan. Där var hon tvungen att vara klädd i ljusblå burka och eskorterad av en manlig släkting när hon skulle gå och handla. ”Linda, jag hatade den där. Såg inte fötterna, ramlade hela tiden.”

Hon är arg på sina afghanska väninnor som bara sitter hemma och som inte vill ut i samhället. Zahra vet att isolation kommer inget gott. ”Om jag sitter hemma, tänker jag, om jag tänker blir jag ledsen, blir jag ledsen blir jag sjuk. Då kan jag inte fortsätta studera.”

Jag bär med mig det här minnet. Jag plockar fram det ofta. Varje gång jag får en ny elev i klassrummet. Varje gång jag tycker att jag tragglat ”abc” och ”varifrån kommer du” till leda med mina alfaelever. Vägen kan tyckas både oändligt lång och stenig men med rätt skor och lite jävlaranamma är det möjligt för våra elever. Att lära sig läsa och skriva och inte minst: att full av självförtroende kunna beställa en rosa Napoleonbakelse på ett café.  Det är möjligt. Det är Zahra ett bevis på.

 

 

Linda Säinas

SFI-lärare på Bas i Södertälje,

dramapedagog och suggestopedilärare

linda