Ett kärt återseende

 

Jag heter Linda Säinas och jag arbetar på Bas i Södertälje som är en utbildning för deltagare med ingen eller kort studiebakgrund från hemlandet. Förutom 15 timmars SFI (A- och B-kurs) har deltagarna även möjlighet att ha modersmål, omvärldskunskap, vardagsmatematik samt hälsa och rörelse på Bas. Vi startade 2013 och jag har under hela tiden undervisat i vår alfagrupp. Lärorikt, utmanande och något bland det roligaste jag någonsin gjort! Detta skulle egentligen bli ett inlägg om läsinlärning, men det blev det inte. Istället blev det ett inlägg om en före detta elev på Bas. Jag lovar att komma tillbaka till läsinlärningen vid ett senare tillfälle!

Jag ser henne i vimlet av fredagsstressiga östermalmsbor på väg hem från jobbet. Blicken är klar och hållningen är rak. Hon strålar. Iklädd den karaktäristiska kappan och med sjalen löst knuten runt håret är hon en främmande fågel här på Östermalms saluhall. Hon hade envisats med att vi skulle fika här, nästan en och en halv timmes resväg från där hon bor. Kanske för att hon tycker Östermalm symboliserar det ursvenska, eller kanske bara för att hon tycker att det är tjusigt här? Vi utbyter de sedvanliga kindpussarna, sedan avhandlas måendet hos våra barn, män, mödrar, fäder och andra släktingar. Ingen afghansk kvinna jag mött hoppar någonsin över de där hälsningsceremonierna. Sedan går vi in på ett café. Jag gör en ansats till att gå fram och beställa och frågar vad Zahra vill ha. ”Nejnejnej,”  Zahra viftar avvärjande med handen, trycker ner mig på en stol och springer sedan iväg till en servitris. Orden formligen forsar ur henne ” Kan jag be att få beställa tack. Vad heter den där rosa? Aha, Napoleonbakelse. Två kaffe och två Napoleon. Inget kvitto tack. Tusen tack.”

Jag kan inte sluta titta på henne. Jag kan inte sluta förundras över att detta är samma Zahra som för tre år sedan för första gången någonsin i sitt 50-åriga liv (och ytterst motvilligt) klev in i ett klassrum. Zahra, som inte kunde ett ord svenska. Zahra som hade ett id-kort där det i namnfältet stod ”kan ej underteckna”. Zahra som inte vågade möta min blick under de första två månaderna.

Långsamt erövrade hon bokstäverna och lärde sig läsa. Långsamt började hon ta de där svenska, okända orden i sin mun. I takt med att hon började trivas hos oss klev en stark och humoristisk kvinna fram. En kvinna som grät floder när hon var flygfärdig från oss på Bas, men som hade kraft nog att ta nya tag (och, icke att förglömma, en förstående handläggare som lät henne fortsätta studera). Nu går hon C-kurs på SFI i en annan kommun och kan prata nästan all den svenska hon vill. Hon säger att hon älskar Sverige för att hon är fri här, långt ifrån den instängda tillvaro hon levde i Afghanistan. Där var hon tvungen att vara klädd i ljusblå burka och eskorterad av en manlig släkting när hon skulle gå och handla. ”Linda, jag hatade den där. Såg inte fötterna, ramlade hela tiden.”

Hon är arg på sina afghanska väninnor som bara sitter hemma och som inte vill ut i samhället. Zahra vet att isolation kommer inget gott. ”Om jag sitter hemma, tänker jag, om jag tänker blir jag ledsen, blir jag ledsen blir jag sjuk. Då kan jag inte fortsätta studera.”

Jag bär med mig det här minnet. Jag plockar fram det ofta. Varje gång jag får en ny elev i klassrummet. Varje gång jag tycker att jag tragglat ”abc” och ”varifrån kommer du” till leda med mina alfaelever. Vägen kan tyckas både oändligt lång och stenig men med rätt skor och lite jävlaranamma är det möjligt för våra elever. Att lära sig läsa och skriva och inte minst: att full av självförtroende kunna beställa en rosa Napoleonbakelse på ett café.  Det är möjligt. Det är Zahra ett bevis på.

 

 

Linda Säinas

SFI-lärare på Bas i Södertälje,

dramapedagog och suggestopedilärare

linda

Flexibelt så det förslår – fortsättning!

Det finns knappast någon annan skolform som är så flexibel som just sfi och den sfi-verksamhet som jag är en del av i Eskilstuna kommun är ett ypperligt exempel på det. För att uttrycka det med Lillemor Perssons ord från hennes blogginlägg den 2 september: Vi är flexibla så det förslår! Mitt blogginlägg är således en fortsättning på hennes. 

Sfi i Eskilstuna
Sfi-huset i Eskilstuna

På Sfi i Eskilstuna kommun har vi mer än tolv hundra elever inskrivna i kurser som ges antingen på förmiddagen eller eftermiddagen eller, för de som vill kombinera heltidsarbete/praktik och sfi-studier, på kvällstid. Men vi har också alltid haft olika lösningar för deltagare som arbetar/praktiserar deltid och vill även studera på dagtid.

Tidigare löste vi deltagarnas individuella behov av oregelbundna studietider med att erbjuda dem individuellt upplagda studier i en på dagtid bemannad studiehall. Från och med augusti i år genomgår dock den delen av vår verksamhet en betydande uppdatering, bl a genom att använda sig mer av vår digitala lärplattform och olika webbaserade verktyg. Eftersom målet är att vara än mer flexibel gentemot deltagare som både arbetar/har praktik och studerar och eftersom studierna tack vare modern teknik inte behöver vara knutna till ett visst rum under en viss tid på samma sätt som tidigare, har vi tagit bort benämningen studiehall och infört den mer talande benämningen flexen (läs mer här).

När det gäller akademiker och ett snabbspår genom sfi för dem, har vi haft den i ett par års tid. Den sfi- verksamheten är en del av Komvux. Förresten faller hela sfi i Eskilstuna under Komvux gemensamma organisation, det har det gjort i många år. Så samarbete och kontakter mellan sfi och grundläggande komvuxutbildningar är inte något nytt hos oss.

Innan vi placerar en elev på en kurs, görs en noggrann kartläggning. Deltagaren genomgår en fem veckor lång introduktionskurs, på den nivå som bestäms utifrån deltagarens skolbakgrund (kortutbildade för sig, normal- och högutbildade för sig). Varje elev får en individuell studieplan upprättad. Efter introduktionskursen börjar eleven på ”sin” kurs på ”sin” studieväg. Deltagare som inte har någon skolbakgrund och som är i behov av alfabetisering går direkt till en alfabetiseringskurs – detta i syfte att effektivisera deras sfi-studier.

Det skulle aldrig falla oss in att blanda deltagare från olika studievägar i samma grupp. Helt otänkbart. Därför blandar vi absolut inte deltagare från studieväg 1 som läser på C-nivå med deltagare från studieväg 2 som läser samma kurs. Vi är måna om att anpassa pedagogik, arbetssätt och material utifrån deltagarnas skolbakgrund och förutsättningar och vi vet att skolbakgrund från hemlandet är en viktig faktor att ta hänsyn till när vi skapar grupper. Alla ska nå samma kursmål men vägen dit är olika för deltagare från olika studievägar.

I vår strävan att nivå- och pedagogikanpassa vår undervisning (och i förlängningen effektivisera elevernas lärande och därmed öka antalet individer som lämnar sfi med godkända betyg) har vi för två år sedan gjort något relativt radikalt på A-nivå på studieväg 1. Deltagare som har en viss skolgång med sig från hemlandet och läser och skriver på modersmålet har vi separerat från deltagare som inte har någon skolbakgrund alls och följaktligen varken läser eller skriver ens på modersmålet. Det var jag som fick äran och utmaningen att utveckla pedagogiken i den då nya gruppen (Alfa2/A döpte vi den lokalt till), med målet att göra det möjligt för eleverna att klara A-kursens krav på sina egna, specifika villkor. Bland annat läggs en stor vikt vid fortsatt intensiv läs- och skrivinlärning, studieteknik och strategier för lärande. Det funkar!

Efter att flera elever har klarat A-nivå tack vare vårt anpassade arbetssätt i Alfa2-gruppen, uppstod förstås behovet att göra något liknande på B-nivå på studieväg 1. Sagt och gjort, så numera har vi även en så kallad B-alfagrupp. Alfabetisering fortsätter alltså även på B-nivå, vilket gynnar eleverna och ökar deras chanser att nå målen för kurs B. Och det är övervägande elever som tidigare – dvs innan vi införde ett separat alfa-spår på studieväg 1 – fallit bort redan under A-kursen eftersom de missgynnades i en blandad grupp. Forskningen säger tydligt att när det gäller alfabetisering och latinisering, är det stor skillnad mellan deltagare som har gått så lite som ett år i skolan och deltagare som inte har gått i skolan alls. Det är den aspekten som vi med vårt arbetssätt tar hänsyn till. Vårt mål på sikt är 50% godkända alfa-elever på B-nivå. Det är fullt möjligt, tycker vi. Hur undervisningen och pedagogiken på alfa-spåret (dvs kurserna Alfa1, Alfa 2/A och B-alfa som vi lokalt kallar dem) ser ut hör inte hemma i just det här blogginlägget, utan i ett annat i så fall. Men en sak kan jag säga i alla fall: Det är webbaserat lärande, formativa arbetssätt och vardagsrelevans när det gäller material och innehåll som är tydliga framgångsfaktorer på alfa-spåret.

Jag skulle kunna göra det här blogginlägget hur långt som helst. Jag skulle kunna berätta ingående om kollegor som arbetar framgångsrikt med suggestopedi på studieväg 2, vilket är en metod som särskilt främjar deltagarnas muntliga förmåga. Jag skulle också kunna skriva om läs-, skriv- och uttalsstöd som erbjuds elever med särskilda behov och som leds av två på området mycket skickliga pedagoger. Jag skulle också kunna berätta om att vi arbetar med sång och att flera klasser samlas en gång i veckan för körsång. Vi sjunger efter boken Sjung och träna svenska som mina kollegor Helena Bogren och Karin Sundström är författare till. Jag skulle kunna berätta om genrepedagogisk undervisning som aktivt bedrivs av flera lärare på vår skola inklusive undertecknad, en metod som kollegorna Susanne Södergren, Helena Bogren och Karin Sundström har utvecklat till den grad att deras tankar och material har blivit läromedel för B-, C- och D-nivå och används på sfi-utbildningar i hela landet (Skriva B, Skriva C, Skriva D). Jag skulle också kunna berätta om hur vi använder (eller använde, för nu är det lärplattformen som gäller) bloggar i sfi-undervisningen (t.ex. här, här eller här) och lärplattform och hur flertalet av oss lärare flippar klassrummet på olika sätt (t.ex. här, här och här). Jag skulle kunna berätta om boken Välkomna hit som bl a Migrationsverket använder och som kollegan Josephine A Andersson är medförfattare till. Jag skulle kunna berätta om kompetensen på området alfabetisering, ett område där jag har bidragit med handboken Webbaserad alfabetisering och kollegan Camilla Nilsson med en nyutgiven lärobok för kurs A (Språkvägen A). Allt det här skulle jag kunna berätta om men som tur är vill några ur gänget själva blogga om sina framgångsrika arbetssätt här på sfi-bloggen. Det gör mig glad och stolt. Vi är alltid med där det händer saker.

På sfi i Eskilstuna är vi flexibla, idérika och kompetenta. Vi arbetar utifrån forskning och beprövad erfarenhet och tar till oss nya metoder och utvecklar nya arbetssätt i samklang med samtidens höga krav på bl.a. digital kompetens. Allt för att göra deltagarnas väg till egen försörjning så effektiv och kort som möjligt, naturligtvis utan att tumma på varken undervisningskvalitet, pedagogik eller krav på individualisering.

Alla politiker som påstår att sfi generellt är en stelbent, gammaldags och ineffektiv skolform är mer än välkomna på studiebesök. Slutligen tycker jag också att sfi skulle gynnas av att behandlas och betraktas som den skolform den är, i stället för som en sysselsättningsåtgärd underordnad Arbetsförmedlingen. Min känsla är att politikerna i allmänhet tenderar att göra det senare. Sfi är en skolform – med egen kursplan, betygskriterier, nationella prov och krav på behöriga lärare! Vi sysslar med andraspråksundervisning och kompetenskrävande läs- och skrivinlärning. Vi är underordnade Skolverket, inte Arbetsförmedlingen eller kommunens socialtjänst.

Många kunskaper och färdigheter i dagens samhälle betraktas genom livslångt-lärande-linsen men när det gäller andraspråksinlärning (för att inte tala om läs- och skrivinlärning på ett andraspråk i vuxen ålder), ska det ske under en tidsmässigt mycket begränsad period (här är mitt tips till politikerna att läsa in sig på grundläggande forskning i ämnet för att förstå vad vi dagligen har att brottas med).

När det gäller sfi, är det enligt min åsikt politikerna som inte är särskilt flexibla och som har fastnat i sin bild av sfi hämtad från 80-talet. Ungefär så. Det är sorgligt, för deras felaktiga bild blir lätt allmänt gods. Vi kanske ska föreslå införande av obligatorisk sfi-prao för våra politiker?

Läs gärna också vad en av våra sfi-elever tycker om sitt sfi: ”Sfi is good for me”.

Ivana Eklund

Ivana Eklund, sfi-lärare (stv 1) på Komvux/sfi i Eskilstuna kommun

En aha-upplevelse för mina elever

Det är inget grönt datum, jag vet, men som admin tar jag mig friheten att skriva ett litet ”mellandagsinlägg” ändå. Man pratar verkligen om alla möjliga ämnen på sfi och det är ofta en överraskning – i alla fall för mig – vad som tar skruv bland eleverna och inte. Här kommer en kort beskrivning av något som jag väl får kalla omvärldskunskap och som visade sig intressera majoriteten av mina elever mycket mer än jag hade kunnat föreställa mig. Jag vill därför gärna dela det med er.

Så här var det: en av mina studieväg 1-grupper och jag var ute på tipspromenad vid Lötsjön i Sundbyberg. På morgonen innan hade jag läst ett inlägg om fåglar och bröd på Facebook och jag bestämde mig för att ta upp det med gruppen innan vi skiljdes åt.

Jag visade bilden av kanadagåsen med skadade vingar och berättade att detta berodde på att den ätit för mycket bröd, som inte innehöll tillräckligt med näring. Alla i gruppen blev helt förskräckta. De gick ofta med sina familjer och matade fåglarna – gärna med toast eller till och med hembakt bröd som man tagit med speciellt för tillfället. De trodde verkligen att de gjorde något bra för fåglarna. Och så var det tvärtom!

Vi pratade om vad man istället kunde ge gässen och de andra fåglarna: t.ex. majs, ris, sallad, havre eller fågelfrön. Det blev diskussion om vad frön och havre var för något och jag googlade och visade bilder. Alla lovade att sprida informationen till sina vänner.

Jag vill därför be dig som jobbar på sfi att också sprida detta. Jag har sett många andra elever som gärna matar fåglar med bröd. Det var mycket därför jag valt att prata om det. Man vill väl men det blir så fel. Och det gäller ju inte bara sfi-elever! Många människor matar fåglar med bröd. Speciellt utsatta är fåglar i stadsnära områden, som t.ex. de vid Lötsjön.

Jag älskar verkligen inte kanadagäss, men alla fåglar borde få lov att kunna flyga. Och det kan de inte om de får sådana här ”änglavingar” som du ser på bilden. Både mina elever och jag fick alltså lära oss något nytt. Att vingarna blev deformerade av för mycket bröd hade jag ingen aning om. Hade du?

Vad har du för erfarenheter av vilka ämnen som engagerar på sfi? Vad tycker du som elev och du som kanske jobbar som lärare, modersmålsstödjare, SYVare eller skolledare? Jag tänker att det är viktigt att hitta något som är intressant att prata om. Det främjar språkinlärningen! Om det sedan handlar om fåglar, ekonomi, jämställdhet eller adjektiv spelar inte så stor roll. För mig handlar det mer om livskunskap. Vad har ni pratat om i ditt klassrum som har lyft undervisningen? Det vore intressant att få höra om!

Här kan du läsa hela artikeln:

Därför ska du absolut inte mata fåglar med bröd – och detta kan du ge dem istället

Tack för mig och fortsatt trevlig helg!

Helena är förlagsredaktören som sadlade om och blev sfi-lärare. Jobbade tidigare på Bas i Södertälje men återfinns nu på Centrum för Vuxenutbildning i Sundbyberg, fortfarande mest med studieväg 1. Initiativtagare till den här bloggen.

Hur vi löste problemet med förseningar på morgonen

När jag blev anställd i maj upptäckte jag ganska snart att vi har samma problem i vår SFI-verksamhet som många andra skolor också jobbar på att rätta till: de eviga, irriterande förseningarna till lektionerna. De sista av våra elever kunde ibland droppa in strax efter 9 – hela 40 minuter efter lektionens start! Och med en kaffekopp från Max i handen.
Vissa dagar hade lärarna 3-4 elever i klassrummet vid lektionsstarten kl 8:30 och sedan droppade de in en efter en under en lång tid. Det störde lektionen, avbröt läraren mitt i en mening och irriterade de elever som redan satt i klassrummet, de som kom i tid för att de vill göra rätt och lära sig snabbt det man behöver för att komma vidare.
Nu är det så att jag har en genuin tro på att alla vill göra rätt, att alla vill vara duktiga och att alla vill lyckas. Men jag vet också av egen erfarenhet att man inte alltid lyckas med det av egen vilja och kraft och då är det bra att någon eller något kan hjälpa till att strukturera för en och tvinga igenom en förändring.
Vi diskuterade problemet vid flera tillfällen, lärarna pratade med eleverna, förklarade hur viktigt det är att komma i tid men utan något större resultat. Och sedan, plötsligt en dag, vid en missmodig “det är jobbigt med förseningar”-stund på ett möte, kom någon av oss på en fantastisk ide! Vi inför morgontester!
Alla tyckte att det är värt att försöka och vi började fundera vad det ska vara för tester och vilka premisser som ska gälla för dem. Vi kom fram till följande:

 

  1. Testerna måste vara lätträttade. 5 frågor, 10 ord, 10 grammatiska problem – 5 eller 10 av något som ska göras. Om det går omvandlar vi resultat i %-rätta svar för att förtydliga för eleven hur den har lyckats. 50% är njaaaa, 70% är ok, 80-90% är bra, 100% är fantastiskt, precis det resultat som alla behöver sträva efter! Om det inte går antecknar vi OK – som betyder att eleven kom i tid till skolan.
  2. Testerna måste vara korta, de får inte ta mer än 10-15 minuter av lektionen.
  3. Ibland rättar läraren testerna, ibland kan elever rätta varandras.
  4. De tester som läraren rättar kan användas som kompletterande bedömningsunderlag.
  5. Det måste vara möjligt att lyckas få alla rätt på varje test om man vill. Därför baseras testerna ALLTID på det vi gjorde dagen innan. Alltid utan undantag. Har eleven varit på lektionen kan den alltså få ganska bra resultat på testet. Har den tränat på orden/texten/regeln hemma blir resultatet på provet riktigt bra. Detta samband blir ganska snabbt väldigt tydligt för eleverna.
  6. Tester har som syfte att skapa en känsla av att det är viktigt att komma i tid.
  7. Tester har som syfte att skapa en medvetenhet om ens egen kunskapsutveckling hos eleven, vad är det den lär sig från dag till dag.

Nu har det gått 3 veckor sedan vi införde morgontester och både eleverna och lärarna är mycket nöjda med resultaten de gav. Förseningarna har minskat drastiskt, dock –  i sanningens namn – ej helt försvunnit. De elever som ger sig själva en chans att lyckas med ett test blir taggade och anstränger sig för att få samma känsla av framgång igen, dag efter dag. Vi märker att arbetsmoralen i klassen har ökat, att eleverna tycker om att utmana sig själva och att lärarna fick en drägligare arbetssituation.

Nästa steg i arbetet med förseningar kommer vid nästa utvecklingssamtal, när de få elever som fortfarande missar morgontesterna plötsligt upptäcker att de saknar en del av bedömningsunderlaget som vi behöver få ihop för att betygsätta dem.

Vissa saker sköter helt enkelt sig själva.

Hälsningar,

Kristina

Kristina Milotic har under sin livstid haft möjlighet att betrakta SFI-verksamhet från olika vinklar. Hon är före detta SFI-elev, före detta SFI-lärare och nuvarande SFI-rektor. Bor i Skåne, längtar till fjäll. Brinner för utveckling. 
kristina-milotic