Vad är det som är så svårt med svenskt uttal?

När jag tågluffade i Europa på 80-talet skulle jag en gång köpa en biljett till den pittoreska medeltidsstaden Carcassonne i södra Frankrike. Jag hade ju aldrig läst franska men tyckte nog ändå att jag fick till ett ganska bra uttal med betoning på sista stavelsen och med lite skorrande bakre r-ljud. Damen i biljettkassan visade dessvärre tydligt med sitt kroppsspråk att hon inte förstod ett dyft av vad jag försökte säga. Efter ytterligare två, eller kanske tre försök utbrast hon emellertid (på franska):  ”Jahaaaa, du menar Carcassonne.” Och hon tog sig för pannan för att visa hur svårt det hade varit för henne att tolka mina läten. Själv tog jag mina två biljetter och episoden tog jag som intäkt för att fransmän verkligen var både dryga, självtillräckliga och dessutom direkt ovilliga att förstå den som inte perfekt kan klara deras överlägsna tungomål.

Nu vet jag bättre. Efter att ha undervisat på SFI i många år och intresserat mig särskilt för svenskans fonetik och prosodi vet jag precis vad som hände den där gången i Frankrike. Det är mycket enkelt.  Damen förstod helt enkelt inte vad jag sa. Någonting gjorde det fullständigt obegripligt för henne. Och det var troligen något annat än betoning på sista stavelsen och skorrande r-ljud, något som jag hade uppfattat som viktiga drag i franskans uttal och som jag verkligen försökte få till.  Och eftersom hon inte hade några kunskaper om fransk fonetik och prosodi, så hade hon inte heller några redskap för tolka mitt yttrande trots att jag nog hade fått både konsonanter och vokaler på rätt ställe i orden.

Många av våra elever på SFI upplever detsamma som jag gjorde den där gången i Frankrike. De förstår inte varför de inte blir förstådda. Och det är ju verkligen inte konstigt. Om man inte kan höra skillnad på långa och korta ljud, eller på vokalen [e] och vokalen [i] är det förstås svårt att producera dessa språkdrag på rätt sätt. Något som är riktigt svårt för många andraspråksinlärare är förstås att höra och göra skillnad på alla de svenska vokalljuden. En annan knepig sak är den svenska betoningen där de betydelsetunga, viktiga orden lyfts fram genom att förlänga antingen vokal- eller konsonantljudet i den betonade stavelsen. Hur ska man kunna förlänga ett ljud om man inte kan höra att det är långt?

Så fokus i undervisningen borde förstås i mycket hög grad ligga på att träna uttal. Och en stor del av uttalsundervisningen bör förstås handla om perceptionsövningar.  Ganska mycket i språkinlärningen kan ju gå automatiskt om man befinner sig i en miljö där man får tillfälle att kommunicera. Allt fler ord snappas upp och efter hand blir man varse grammatiska regler som till exempel hur substantivet böjs i plural. Men om man inte själv kan höra det man behöver lära sig? Ja, då måste man ha en lärare. En lärare som kan förklara hur det svenska betoningssystemet fungerar och som kan prioritera vad som är viktigast att öva på.  Och när det sker framsteg. Ja, då är det ”high five”.

För några år sedan gjorde jag och en kollega en liten serie youtube-filmer som var tänkta både för elever och lärare. Kvalitén är väl inte den bästa men titta gärna och läs också Olle Kjellins och Bosse Thoréns böcker om svenskt uttal. Där finns allt det som vi SFI-lärare behöver.

 

Johan Flygare

SFI-lärare vid Sundbybergs vuxenutbildning

Bättre flyt i pratet – en uttalskurs på YouTube

Boktips:

Svensk fonetik för andraspråksundervisningen av Bosse Thorén

Uttalet, språket och hjärnan av Olle Kjellin

Svensk prosodi i praktiken av Olle Kjellin