Det utvidgade kollegiet

Vi skulle vilja slå ett slag för det utvidgade kollegiet, för glädjen i att hitta kollegor utanför sin egen arbetsplats som hjälper en att komma framåt, som man kan bolla idéer, utmaningar och utveckling med.   

Vi heter Josefin Barkelius och Thea Almbacke och arbetar båda som SFI-lärare, i Botkyrka respektive Säffle. Vi “fann varandra” 2013 i samband med att vi båda fick i uppdrag att på respektive arbetsplats ingå i Skolverksfinansierade projekt som handlade om hur man kunde arbeta med flippat klassrum på SFI.  Vår första kontakt knöts via en Facebookgrupp och det ledde vidare till en träff i Botkyrka där vi tillsammans med flera kollegor borrade in oss i flippat ur olika perspektiv. Kontakten har vi hållit efter det. Vi har fortsatt med att bolla frågor av olika slag med varandra, och lekt med tankar kring olika idéer om samarbete. Nu, tre år senare, var det dags för en träff i verkligheten igen. Säffle Lärcenter åkte till Stockholm med tio lärare och en skolledare för att delta på SFI i fokus. I samband med det gjordes ett besök på Botkyrka vuxenutbildning i Tumba. Ett antal olika träffar i olika konstellationer blev det under dagen, med lärare från olika studievägar samt grundläggande vuxenutbildning. Några av de frågor som diskuterades var prövningar – hur hanterar vi dem? Nationella prov – vilka rutiner har vi kring dessa? Ökad flexibilitet – på vilket sätt? En fråga i fokus denna gång  var också Google Suites for Education (f.d. GAFE). Botkyrka har precis påbörjat ett pilotprojekt för att testa det i delar av sin verksamhet. Säffle Lärcenter har här hunnit få betydligt mer erfarenhet som de gärna delar med sig av. Att vi båda kommer jobba i Google framöver ökar också våra möjligheter till ett mer vardagligt samarbete med utbyte av arbetsmaterial, planeringar, temainnehåll och matriser. Dessutom är ju förutsättningarna till ett utvidgat samarbete oerhört fördelaktiga i och med att vi kan dela dokument med varandra och jobba fram uppgifter tillsammans i ett gemensamt dokument trots det geografiska avståndet oss emellan.

Något vi ytterligare kan konstatera utifrån våra möten är att vilka elevvolymer en verksamhet har att hantera, eller storleken på kommunen, har inte så stor betydelse när det gäller erfarenhetsutbytet. Det finns ändå mycket som förenar och vi lär av varandra, även om Botkyrka och Säffle sett till exempelvis elevantalet skiljer sig åt rejält. Våra utmaningar är i grunden ganska lika och vi brottas med liknande frågeställningar och utmaningar. Att ta hjälp av varandra för att komma framåt och för att skapa nya tankebanor är oerhört inspirerande och roligt. Det är i möten med varandra som nya idéer föds och kreativiteten tar fart.

Att hitta kollegor runt om i landet att byta erfarenheter med är inte svårt idag med den öppenhet som finns via sociala medier. Att även besöka varandras verksamheter är något som är väl värt tiden då det öppnar upp för nya tankar, idéer och lösningar. Ytterligare ett tips är att se till att försöka få med sig en skolledare vid dessa besöken så att även de är “med på banan” och hör samma saker. Utveckling och förändringsarbete är så mycket lättare om man har stöd från sin rektor. Men oavsett vilket så är man aldrig längre än några knapptryckningar bort från att vara en del av en kompetent, kreativ och utvidgad lärargrupp. Vi vill uppmana våra kollegor runt om i landet att ta alla möjligheter som finns till att vara en aktiv del av det utvidgade kollegiet och dra nytta av varandra. Man vinner så enormt mycket på att gå utanför den egna verksamheten och låta sig inspireras och själv inspirera andra. Vårt samarbete kommer med all säkerhet fortsätta och vi ser fram emot att kunna ses i Säffle nästa gång.

En rektors hjärta

Okej, glasspaketet står bredvid datorn och Leonard Cohen sjunger i bakgrunden. Nu är det bara att börja skriva. Tomt. Hur svårt kan det vara? Skriva ett blogginlägg som ska handla om sfi. Det finns så många saker att berätta, men vad ska JAG berätta om? Nervöst? Absolut! Det är fösta gången någonsin som jag skriver ett blogginlägg.

Vem är jag? Hur hamnade jag där jag är i dag? Och varför gör jag det jag gör? Jag läser era blogginlägg här på sfi-bloggen och följer med i olika grupper som handlar om sfi. Jag är mycket imponerad över alla kreativa saker som händer inom sfi. Tänk om våra makthavare tog sig tid att besöka våra verksamheter, då skulle de få en fantastisk bild av sfi.

Min lärargärning tog sin början i en liten skola på den dalsländska landsbygden. Klasslärare i 6:an med allt vad det innebär. Efter några år, flytt till Stockholm och möjlighet att undervisa i svenska som andraspråk. En ny upplevelse där jag fick kämpa för att ämnet skulle ses om ett ”riktigt” ämne. Vidare till en skola och starta upp undervisning för nyanlända elever och för första gången samarbeta med två modersmålslärare. Nästa steg, en innerstadsskola. Undervisning i svenska som andraspråk. Samtidigt började jag undervisa kvällstid på Studiefrämjandet och elever från KTH och KI, en intressant vändning i min lärarkarriär, vuxna – ja eller i alla fall vuxnare än högstadieelever. Ungefär samtidigt dyker det upp en tjänst som sfi-lärare i Tensta, SFI Västerort, och här tar min sfi-resa sin början.

I dag 6 år senare är jag så tacksam över de kollegor och elever jag träffade i Tensta. Jag har lärt mig mycket av dem. Åren i Tensta gav mig mycket lärdomar både i mitt arbete som sfi-lärare men det formade mig även till den chef jag är i dag.

heart-1665157

Jag älskar mitt jobb som rektor i vuxenutbildningen, framför allt att arbeta med sfi-elever och sfi-lärare. Varför då? Kanske många tänker. Det skrivs ju så mycket negativt om sfi. Dåliga resultat, elever som går flera år på samma kurs osv. Ja, visst finns det elever som år efter år kämpar med att lära sig svenska. Betyder det att utbildningen är dålig? Det tror jag inte, det finns andra faktorer som jag tror påverkar. En skola – vilken skola det än må vara, är troligen inte bättre än den skolledning som styr den. Jag tror inte att jag skulle ha samma engagemang för min verksamhet om jag inte hade arbetat som sfi-lärare och vågat anta utmaningarna jag har ställts inför.

Jag har förmånen att i mitt dagliga arbete möta otroligt erfarna, kunniga lärare som jag har stor respekt för. Elever som kommer till ”min” skola och kämpar med att lära sig språket. Jag blir bjuden på alla möjliga och omöjliga godsaker. Vi har matfester, vi skrattar, vi gråter och vi bråkar emellanåt.

Alla dessa möten med människor, både personal och elever berikar min vardag.

Är allt en dans på rosor? Absolut inte. Att vara rektor innebär inte bara roligheter. Jag önskar att jag kunde lägga ännu mer tid på att vara den pedagogiska ledaren jag vill vara. Jag har valt att undervisa en kväll i veckan för att inte glömma bort vad mina kollegor brottas med i klassrummet. Som rektor vill jag att lärare ska veta att jag förstår vad de pratar om när vi har våra pedagogiska möten, eller när det kommer till mig och vill prata om deras klass.  Jag vill vara insatt i deras vardag och inte tappa bort verkligheten.

Tyvärr handlar en skolledares vardag om många andra saker som lätt tar överhand. Ekonomin ska vara i balans, budgeten ska göras och den ska vara så exakt som möjligt, administrationen ska skötas, vaktmästarjobb ska göras, en trasig lämpa här, en säkring där, plocka upp skräp och se till att skolan ser fräsch ut. Möten med AF, möten med försörjningsstöd. Personalansvar, rekryteringsansvar, arbetsmiljöansvar, brandansvar. Det är mycket ansvar nu. Se glad ut, vara trevlig, hålla nere kostnaderna.

Vad gör att jag vill fortsätta med det jag gör? Vad ger mig energi att orka leda mitt i alla ”måste saker”? Vad gör mig personligen glad?

heart-1588199_1920

Svaret är ganska enkelt.  Det kan vara telefonsamtalet en måndag förmiddag när jag suckar över system som inte fungerar, skrivare som har lagt av och budgeten som ska vara klar innan kl. 17. En man ringer upp och berättar att han och sambon har valt att börja på vår enhet för de blev så trevligt bemötta och att jag en fredag eftermiddag tog mig tid att prata och förklara hur vi undervisar, om våra lokaler och vilken grupp jag tycker att sambon ska börja i. Eller när jag avvecklade en skola och en elev säger ” men vi är ju som en stor familj, vad ska vi göra nu?” Eller att i årsrapporten och statistiken få bevis för att det går att göra underverk. Positiva ord från huvudmannen.

Små saker som värmer mitt hjärta och gör att jag orkar och vågar leda åt det håll jag tror på.

Nu är glassen uppäten och musiken har gått över till Dire Straits. Jag har inte givit några tips på hur vi arbetar eller utvecklar sfi. Inte heller någon lösning på de problem vi brottas med. Ni har fått en liten inblick i mina vardagstankar kring mitt jobb och varför jag tycker om det jag gör.

På måndag kan jag kalla mig rektor på riktigt. Då är det avslutning efter 3 års studier på Rektorsprogrammet och det är jag stolt över.

Christina Holmström
Rektor
JENSEN SFI STOCKHOLM