Går det inte så går det ändå

Jag har funderat mycket på vad jag skulle skriva i det här inlägget. Skulle det handla om hur jag jobbar, hur jag skapar uppgifter, vad jag tycker politiker behöver veta om SFI osv. Ja, ni hör. Jag, jag, jag.

Nä, det hade jag ingen lust med.

Det är inte jag som är huvudpersonen i det här inlägget. Det är några andra personer som jag träffar fem dagar i veckan. Några personer som imponerar på mig varje dag. Nämligen eleverna i kurs A, SFI Eskilstuna.

Vi har tillsammans skrivit en gemensam text. Eleverna har fått berätta om kurs A och vad vi tränar på. Sedan har vi skrivit ner det, tränat på att läsa texten, skrivit av den, tränat med ipad och på datorn.

Här är den!

Kurs A

Vi studerar på kurs A. Vi pratar svenska. Vi lyssnar och skriver. Alla torsdagar har vi data klockan åtta. Fredagar och måndagar har vi ipad. 

  

För er som arbetar på kurs A eller studieväg 1 har eleverna också fått berätta vad ni som lärare ska tänka på, hur det känns att börja studera och vad de tycker om att lära sig svenska. Tack till mina lärarkollegor Abdi och Aram för modersmålshjälp!

  • Tänk på att tala tydligt.
  • Hjälp oss att våga tala och skriva.
  • Vi behöver repetera mycket. Vi vill gärna träna på samma sak en hel vecka fast på olika sätt så att vi inte glömmer bort det.
  • Vi vill inte ha många olika uppgifter varje dag. Eller många nya uppgifter på en vecka.
  • Vi behöver mycket tid för att lära oss.
  • Tänk på att skriva och läsa är nytt för oss. Vi behöver mycket stöd.
  • Skriv lite och tydligt på tavlan.
  • Hjälp oss att träna siffror och klockan. Många av oss har aldrig studerat matematik.
  • Vi tycker att kurs A borde få ha fler lärare för att vi ska få mycket hjälp.
  • Vi behöver modersmålsstöd.
  • Vi behöver få träna på samtal i klassrummet så vi kan använda svenskan utanför skolan direkt t.ex. för att kunna fråga/få hjälp med att bli medlem/bonuskund i olika affärer.
  • Vi tycker att studieväg 1 borde få mer tid på sig att klara sfi.
  • Tänk på att vi inte alltid hinner med läxor. Vi vill lära oss språket men vi har många andra aktiviteter och kurser vi måste gå på. Vi vill läsa mer svenska/sfi för ibland känns andra aktiviteter meningslösa för vi sitter med de som har utbildning och kan mer.
  • Vi vill ha en grund och kunna lite svenska innan vi går på andra aktiviteter eller har praktik.

När vi pratar om att börja studera för första gången och dessutom på sitt andraspråk så säger en elev:

”Jag var rädd i början. Jag vågade ingenting och jag grät varje dag. Det var svårt och jag ville hoppa av skolan men nu kan jag skriva lite, jag kan läsa lite och jag kan prata lite på svenska!” 

Flera elever håller med om att de upplevt samma känslor i början av studierna. Därför vill jag lägga till en punkt som jag tycker är viktig.

  • Tänk på att skapa en trygg och trivsam miljö i klassrummet. Eleverna har kanske inte gått i skolan förut men de har lång livserfarenhet och många kunskaper. Tänk på resursperspektivet! Fokusera inte på vad de inte kan, fokusera på vad de kan och vad de lärt sig!

Två elever ville ställa upp på bild. Här är jag (Camilla) i mitten, Fadila till vänster och Alijan till höger.

Rubriken då? Den har jag snott. Det är ett slagord som kommer från Rockcity/Hultsfredsfestivalen där jag hade min första anställning som lärare på Gymnasium Rockcity. Jag tycker att den passar perfekt på den otroliga prestation som eleverna gör och den kämparglöd de har när de lär sig att läsa och skriva på sitt andraspråk och hur viktigt det är att vi tror på att de ska lyckas.

Går det inte så går det ändå. Det måste gå.

_______________________________________________________________

Sfi kurs A, Eskilstuna kommun

Camilla Nilsson

SFI-lärare och författare till Språkvägen A

Välkommen till #sfichatt!

Sfi är en skolform som växer och många nya lärare rekryteras runt om i landet. Ofta är det erfarna lärare som väljer att byta elevgrupp. Vanan vid det pedagogiska arbetet finns där, men i en helt ny verksamhet väcks ändå många frågor av pedagogisk och praktisk natur. De senare får man oftast enkelt svar på av kollegor på arbetsplatsen men de pedagogiska frågorna är oftast mycket svårare att få svar på. Kanske är man bara vikarie.

Så var det för mig när jag började arbeta som sfi-lärare. Jag bor i Kungälv, en liten stad norr om Göteborg. Här har jag arbetat som förskollärare de senaste 15 åren. När jag kompletterade min utbildning med 30 p SVA  saknade jag någon att diskutera pedagogik och didaktik med.

Jag visste att kollegorna jag saknade fanns där ute nånstans och jag visste var jag kunde hitta dem, på twitter! Här finns det redan flera samtalsforum för skolfrågor. Under min tid som förskollärare hittade jag #skolchatt som Anna Kaya startat och tog själv initiativet till #fskchatt för förskolan. Efter att ha deltagit i båda chattarna visste jag att detta är ett forum som fungerar. Här kan man utbyta erfarenheter och ställa frågor till varandra och hjälpa varandra att utveckla sina pedagogiska metoder och sitt tänkande kring undervisningen.

Jag startade #sfichatt och kopplade en blogg och en facebooksida till chatten. För att sprida kunskapen om chatten skrev jag om den på facebook i de sfi-forum som redan fanns där.

Och så var vi igång! Varje torsdagskväll klockan 20:00 samlas vi som vill delta framför våra mobiler, plattor eller datorer och går in på twitter, skriver in #sfichatt och sedan kan vi alla skriva och läsa varandras texter så länge varje text innehåller ordet #sfichatt och inte är mer än 140 tecken långt. Redan första kvällen var vi flera stycken. Här fick jag direkt möta erfarna, rutinerade lärare som delar med sig av sina gedigna erfarenheter och som också är nyfikna på hur andra gör. Lärare som vill utvecklas i sitt arbete, helt enkelt! Snart blev Boki Borkovic mig behjälplig i själva modererandet av chatten, så även Angelica Björkman och Anna-Karin Bengtsson. Det krävs att en person hälsar välkommen, håller chatten igång och efter en timma avslutar. Men det viktigaste jobbet gör moderatorn innan. Genom att fråga i sfi-lärargrupper på facebook, och såklart i chatten, efterfrågar vi deltagarnas önskemål om ämne att prata om. En aktuell artikel eller en länk till något digitalt arbetsmaterial brukar delas någon dag innan så att den som vill kan läsa på och hinna förbereda sig inför chatten. Kanske vill du också vara med och moderera chatten någon gång?

Vi pratar om olika pedagogiska frågor som tex val av läromedel, hur bedriver vi sommarskola bäst, hur löser vi det kontinuerliga intaget bäst och digitala läromedel för att nämna några. Ibland handlar det om nya forskningsrön inom området eller om bilden av sfi i media. Ett konkret resultat av chatten är bildandet av den här bloggen!

#sfichatten är ett exempel på kollegialt lärande på sociala medier. Här byggde jag snabbt upp ett nätverk av kollegor runt om i Sverige. Ingen fortbildning i världen hade kunnat vara till samma nytta för mig!

Men vad är då egentligen kollegialt lärande? Begreppet är ett resultat av en förändrad syn på kunskap och lärande. Skolverket beskriver det så här: ”När lärare tillsammans med kollegor analyserar och utvärderar sin undervisning leder det till ett bättre resultat hos eleverna. Det är en av de viktigaste framgångsfaktorerna och det vetenskapliga stödet för effekterna är starkt.”

Så här kommer du igång med Twitter:                                                              Twitter är för dej som vill kommentera saker i realtid med människor som är intresserade av samma saker som du. 

En tweet är en kommentar. Den kan vara max 140 tecken.

En hashtag är #-tecknet som skrivs före ett ämnesord. Alla som skriver samma hashtag i sina inlägg ser alla andras inlägg, tex #sfichatt.

@ används när du ska skriva till en särskild person. Då ska du skriva hens  användarnamn, det börjar alltid med @.

Du kan enkelt kommentera andras inlägg. Varje tweet har några symboler längst ner. Det är en pil för ”svara”, en dubbelpil för ”skicka vidare” dvs retweeta och ett hjärta eller en stjärna för att ge den twittraren lite extra beröm.

sfi-poster-1-bild

Jag hoppas vi snart ses på chatten!

Malin Jonason

mail: malin.jonason@hotmail.com                                                                         twitter: malinjonason

 

Vad är det som är så svårt med svenskt uttal?

När jag tågluffade i Europa på 80-talet skulle jag en gång köpa en biljett till den pittoreska medeltidsstaden Carcassonne i södra Frankrike. Jag hade ju aldrig läst franska men tyckte nog ändå att jag fick till ett ganska bra uttal med betoning på sista stavelsen och med lite skorrande bakre r-ljud. Damen i biljettkassan visade dessvärre tydligt med sitt kroppsspråk att hon inte förstod ett dyft av vad jag försökte säga. Efter ytterligare två, eller kanske tre försök utbrast hon emellertid (på franska):  ”Jahaaaa, du menar Carcassonne.” Och hon tog sig för pannan för att visa hur svårt det hade varit för henne att tolka mina läten. Själv tog jag mina två biljetter och episoden tog jag som intäkt för att fransmän verkligen var både dryga, självtillräckliga och dessutom direkt ovilliga att förstå den som inte perfekt kan klara deras överlägsna tungomål.

Nu vet jag bättre. Efter att ha undervisat på SFI i många år och intresserat mig särskilt för svenskans fonetik och prosodi vet jag precis vad som hände den där gången i Frankrike. Det är mycket enkelt.  Damen förstod helt enkelt inte vad jag sa. Någonting gjorde det fullständigt obegripligt för henne. Och det var troligen något annat än betoning på sista stavelsen och skorrande r-ljud, något som jag hade uppfattat som viktiga drag i franskans uttal och som jag verkligen försökte få till.  Och eftersom hon inte hade några kunskaper om fransk fonetik och prosodi, så hade hon inte heller några redskap för tolka mitt yttrande trots att jag nog hade fått både konsonanter och vokaler på rätt ställe i orden.

Många av våra elever på SFI upplever detsamma som jag gjorde den där gången i Frankrike. De förstår inte varför de inte blir förstådda. Och det är ju verkligen inte konstigt. Om man inte kan höra skillnad på långa och korta ljud, eller på vokalen [e] och vokalen [i] är det förstås svårt att producera dessa språkdrag på rätt sätt. Något som är riktigt svårt för många andraspråksinlärare är förstås att höra och göra skillnad på alla de svenska vokalljuden. En annan knepig sak är den svenska betoningen där de betydelsetunga, viktiga orden lyfts fram genom att förlänga antingen vokal- eller konsonantljudet i den betonade stavelsen. Hur ska man kunna förlänga ett ljud om man inte kan höra att det är långt?

Så fokus i undervisningen borde förstås i mycket hög grad ligga på att träna uttal. Och en stor del av uttalsundervisningen bör förstås handla om perceptionsövningar.  Ganska mycket i språkinlärningen kan ju gå automatiskt om man befinner sig i en miljö där man får tillfälle att kommunicera. Allt fler ord snappas upp och efter hand blir man varse grammatiska regler som till exempel hur substantivet böjs i plural. Men om man inte själv kan höra det man behöver lära sig? Ja, då måste man ha en lärare. En lärare som kan förklara hur det svenska betoningssystemet fungerar och som kan prioritera vad som är viktigast att öva på.  Och när det sker framsteg. Ja, då är det ”high five”.

För några år sedan gjorde jag och en kollega en liten serie youtube-filmer som var tänkta både för elever och lärare. Kvalitén är väl inte den bästa men titta gärna och läs också Olle Kjellins och Bosse Thoréns böcker om svenskt uttal. Där finns allt det som vi SFI-lärare behöver.

 

Johan Flygare

SFI-lärare vid Sundbybergs vuxenutbildning

Bättre flyt i pratet – en uttalskurs på YouTube

Boktips:

Svensk fonetik för andraspråksundervisningen av Bosse Thorén

Uttalet, språket och hjärnan av Olle Kjellin

Svensk prosodi i praktiken av Olle Kjellin

Tack!

Förra veckan pratade vi från Bas på SFI-forum i Stockholm. Med oss hade vi Nilofar som är elev hos oss. Hon har gett mig tillåtelse att publicera hennes framförande.


Hej!

Jag heter Nilofar och jag är 41 år. Jag är gift och har tre barn. Vi bor tillsammans
i Nykvarn. Jag kom från Afghanistan till Sverige i juni 2015.
När jag bodde i mitt hemland, gick jag aldrig till en skola. Jag började på Bas
förra november i Södertälje. När jag kom till Bas, kunde jag inte läsa och skriva på svenska eller dari. Nu kan jag!

Jag visste att gå till en skola är mycket viktigt för barn, men i Kandahar var jag
bodde 95 procent av kvinnorna kan inte gå i skolan.

afghanistan_map_060711
Jag trivs mycket bra med min skola och lärarna är snälla och hjälpsamma.
Jag trivs mycket bra med mitt liv här i Sverige. Nu vet jag att alla männen och kvinnor har samma rättigheter.

Tack.


Linda Säinas
Sfi-lärare på BAS i Södertälje
Dramapedagog och suggestopedilärare

linda

Det utvidgade kollegiet

Vi skulle vilja slå ett slag för det utvidgade kollegiet, för glädjen i att hitta kollegor utanför sin egen arbetsplats som hjälper en att komma framåt, som man kan bolla idéer, utmaningar och utveckling med.   

Vi heter Josefin Barkelius och Thea Almbacke och arbetar båda som SFI-lärare, i Botkyrka respektive Säffle. Vi “fann varandra” 2013 i samband med att vi båda fick i uppdrag att på respektive arbetsplats ingå i Skolverksfinansierade projekt som handlade om hur man kunde arbeta med flippat klassrum på SFI.  Vår första kontakt knöts via en Facebookgrupp och det ledde vidare till en träff i Botkyrka där vi tillsammans med flera kollegor borrade in oss i flippat ur olika perspektiv. Kontakten har vi hållit efter det. Vi har fortsatt med att bolla frågor av olika slag med varandra, och lekt med tankar kring olika idéer om samarbete. Nu, tre år senare, var det dags för en träff i verkligheten igen. Säffle Lärcenter åkte till Stockholm med tio lärare och en skolledare för att delta på SFI i fokus. I samband med det gjordes ett besök på Botkyrka vuxenutbildning i Tumba. Ett antal olika träffar i olika konstellationer blev det under dagen, med lärare från olika studievägar samt grundläggande vuxenutbildning. Några av de frågor som diskuterades var prövningar – hur hanterar vi dem? Nationella prov – vilka rutiner har vi kring dessa? Ökad flexibilitet – på vilket sätt? En fråga i fokus denna gång  var också Google Suites for Education (f.d. GAFE). Botkyrka har precis påbörjat ett pilotprojekt för att testa det i delar av sin verksamhet. Säffle Lärcenter har här hunnit få betydligt mer erfarenhet som de gärna delar med sig av. Att vi båda kommer jobba i Google framöver ökar också våra möjligheter till ett mer vardagligt samarbete med utbyte av arbetsmaterial, planeringar, temainnehåll och matriser. Dessutom är ju förutsättningarna till ett utvidgat samarbete oerhört fördelaktiga i och med att vi kan dela dokument med varandra och jobba fram uppgifter tillsammans i ett gemensamt dokument trots det geografiska avståndet oss emellan.

Något vi ytterligare kan konstatera utifrån våra möten är att vilka elevvolymer en verksamhet har att hantera, eller storleken på kommunen, har inte så stor betydelse när det gäller erfarenhetsutbytet. Det finns ändå mycket som förenar och vi lär av varandra, även om Botkyrka och Säffle sett till exempelvis elevantalet skiljer sig åt rejält. Våra utmaningar är i grunden ganska lika och vi brottas med liknande frågeställningar och utmaningar. Att ta hjälp av varandra för att komma framåt och för att skapa nya tankebanor är oerhört inspirerande och roligt. Det är i möten med varandra som nya idéer föds och kreativiteten tar fart.

Att hitta kollegor runt om i landet att byta erfarenheter med är inte svårt idag med den öppenhet som finns via sociala medier. Att även besöka varandras verksamheter är något som är väl värt tiden då det öppnar upp för nya tankar, idéer och lösningar. Ytterligare ett tips är att se till att försöka få med sig en skolledare vid dessa besöken så att även de är “med på banan” och hör samma saker. Utveckling och förändringsarbete är så mycket lättare om man har stöd från sin rektor. Men oavsett vilket så är man aldrig längre än några knapptryckningar bort från att vara en del av en kompetent, kreativ och utvidgad lärargrupp. Vi vill uppmana våra kollegor runt om i landet att ta alla möjligheter som finns till att vara en aktiv del av det utvidgade kollegiet och dra nytta av varandra. Man vinner så enormt mycket på att gå utanför den egna verksamheten och låta sig inspireras och själv inspirera andra. Vårt samarbete kommer med all säkerhet fortsätta och vi ser fram emot att kunna ses i Säffle nästa gång.

Sagan om en lärare

Det var en gång en nyexaminerad, oerfaren lärare. Läraren var full av engagemang och glädje när hon satte igång sin undervisning med vuxna elever på sfi. Läraren läste högt, förklarade, vände och vred på texten, ställde frågor och sen bad eleverna skriva sina egna texter. Men eleverna lyckades inte. Eleverna skrev inte tillräckligt bra texter, vissa till och med ingenting, ingenting. Läraren fick tänka om, fundera, experimentera och pröva på nytt.

Sen läste läraren en bok. Boken handlade om genrepedagogik och cirkelmodellen. Då fick läraren en ahaa-upplevelse! Hon började arbeta på annat sätt, ändrade sina metoder, planerade sin undervisning noggrannare, började stötta sina elever mycket mer. Och det började ge mer resultat. Mycket, mycket, mycket mer. Eleverna lyckades. Läraren blev nöjdare och började älska sitt arbete ännu mer.

Denna lärare heter Tiia Ojala, alltså jag. Men vad är cirkelmodellen?

Cirkelmodellen utgår från fyra olika faser och ger dig som lärare mycket stöd i din planering av undervisning:

Genrepedagogikens cirkelmodell

Fas fyra är elevernas individuella skrivande. Om jag alltså vill att eleverna ska skriva en text måste jag arbeta med tre faser innan. Innan jag lärde mig om cirkelmodellen gick det för fort för min del, jag hastade mig framåt, många elever misslyckades.

I fas 1 arbetar jag med att skapa förförståelse. Jag utgår ifrån att mina elever har kunskaper med sig. Därför måste jag fråga först hur de tänker kring ett ord/begrepp, vad de vet om ämnet och vilka tankar de har om det kommande ämnet. I fas 1 kan vi göra en utflykt, göra något praktiskt som stöttar förståelsen av en text, vi tittar på korta filmer, går igenom viktiga ord eller samtalar begrepp med hjälp av en tankekarta. Fas 1 kan ta lång tid men det är värt det. Allt du gör under fas 1 stöttar elevernas förståelse av text i fas 2.

I fas 2 arbetar vi med en modelltext eller flera texter som oftast liknar varandra och är samma typ av text/genre. Vi högläser med varandra, ställer frågor, reder ut oklarheter. Vi sammanfattar texten, jämför med andra texter, gör textkopplingar. Framför allt samtalar vi mycket kring ämnet och texten samt tränar struktur och språkliga mål för texten.

I fas 3 skriver vi en gemensam text. Denna fas kräver att läraren vågar släppa fritt. Eleverna ska stå för innehållet, läraren styr med frågor så att formen blir rätt. I denna fas skriver vi en text som liknar texten i fas 2. Det kan handla om samma ämne, men oftast tar jag ett annat ämne men behåller genren.

Grattis! Nu har vi gått igenom alla tre faser och eleverna är redo att skriva sina egna texter. Men det är viktigt att ge en stöttande skrivmall till eleverna, gärna med stödord. Så här kan exempelvis en skrivmall till en argumenterande text se ut:

 

Skrivmall för argumenterande text

 

Sist vill jag avsluta med några boktips!

  • Pauline Gibbons: Stärk språket, stärk lärandet. 2016.
  • Pauline Gibbons: Lyft språket, lyft tänkandet. 2013.
  • Britt Johansson och Annika Sandell Ring: Låt språket bära. 2015.
  • Tiia Ojala: Mötet med nyanlända. 2016.

Ha en lärorik undervisning med hjälp av cirkelmodellen!

 

Tiia Ojala

Tiia Ojala

Legitimerad lärare i svenska som andraspråk och tyska, läromedelsförfattare, föreläsare

 

@TiiaOjala

FB: SOKA-rummet

Blogg: multikultiskola.bloggspot.se

tiiaojala.se

Ett kärt återseende

 

Jag heter Linda Säinas och jag arbetar på Bas i Södertälje som är en utbildning för deltagare med ingen eller kort studiebakgrund från hemlandet. Förutom 15 timmars SFI (A- och B-kurs) har deltagarna även möjlighet att ha modersmål, omvärldskunskap, vardagsmatematik samt hälsa och rörelse på Bas. Vi startade 2013 och jag har under hela tiden undervisat i vår alfagrupp. Lärorikt, utmanande och något bland det roligaste jag någonsin gjort! Detta skulle egentligen bli ett inlägg om läsinlärning, men det blev det inte. Istället blev det ett inlägg om en före detta elev på Bas. Jag lovar att komma tillbaka till läsinlärningen vid ett senare tillfälle!

Jag ser henne i vimlet av fredagsstressiga östermalmsbor på väg hem från jobbet. Blicken är klar och hållningen är rak. Hon strålar. Iklädd den karaktäristiska kappan och med sjalen löst knuten runt håret är hon en främmande fågel här på Östermalms saluhall. Hon hade envisats med att vi skulle fika här, nästan en och en halv timmes resväg från där hon bor. Kanske för att hon tycker Östermalm symboliserar det ursvenska, eller kanske bara för att hon tycker att det är tjusigt här? Vi utbyter de sedvanliga kindpussarna, sedan avhandlas måendet hos våra barn, män, mödrar, fäder och andra släktingar. Ingen afghansk kvinna jag mött hoppar någonsin över de där hälsningsceremonierna. Sedan går vi in på ett café. Jag gör en ansats till att gå fram och beställa och frågar vad Zahra vill ha. ”Nejnejnej,”  Zahra viftar avvärjande med handen, trycker ner mig på en stol och springer sedan iväg till en servitris. Orden formligen forsar ur henne ” Kan jag be att få beställa tack. Vad heter den där rosa? Aha, Napoleonbakelse. Två kaffe och två Napoleon. Inget kvitto tack. Tusen tack.”

Jag kan inte sluta titta på henne. Jag kan inte sluta förundras över att detta är samma Zahra som för tre år sedan för första gången någonsin i sitt 50-åriga liv (och ytterst motvilligt) klev in i ett klassrum. Zahra, som inte kunde ett ord svenska. Zahra som hade ett id-kort där det i namnfältet stod ”kan ej underteckna”. Zahra som inte vågade möta min blick under de första två månaderna.

Långsamt erövrade hon bokstäverna och lärde sig läsa. Långsamt började hon ta de där svenska, okända orden i sin mun. I takt med att hon började trivas hos oss klev en stark och humoristisk kvinna fram. En kvinna som grät floder när hon var flygfärdig från oss på Bas, men som hade kraft nog att ta nya tag (och, icke att förglömma, en förstående handläggare som lät henne fortsätta studera). Nu går hon C-kurs på SFI i en annan kommun och kan prata nästan all den svenska hon vill. Hon säger att hon älskar Sverige för att hon är fri här, långt ifrån den instängda tillvaro hon levde i Afghanistan. Där var hon tvungen att vara klädd i ljusblå burka och eskorterad av en manlig släkting när hon skulle gå och handla. ”Linda, jag hatade den där. Såg inte fötterna, ramlade hela tiden.”

Hon är arg på sina afghanska väninnor som bara sitter hemma och som inte vill ut i samhället. Zahra vet att isolation kommer inget gott. ”Om jag sitter hemma, tänker jag, om jag tänker blir jag ledsen, blir jag ledsen blir jag sjuk. Då kan jag inte fortsätta studera.”

Jag bär med mig det här minnet. Jag plockar fram det ofta. Varje gång jag får en ny elev i klassrummet. Varje gång jag tycker att jag tragglat ”abc” och ”varifrån kommer du” till leda med mina alfaelever. Vägen kan tyckas både oändligt lång och stenig men med rätt skor och lite jävlaranamma är det möjligt för våra elever. Att lära sig läsa och skriva och inte minst: att full av självförtroende kunna beställa en rosa Napoleonbakelse på ett café.  Det är möjligt. Det är Zahra ett bevis på.

 

 

Linda Säinas

SFI-lärare på Bas i Södertälje,

dramapedagog och suggestopedilärare

linda

Studieteknik på sfi

ja-vi-kan

Klassens motto – föreslaget av en av eleverna.

Mitt namn är Anneli Lundqvist och jag jobbar på Birgittaskolans vuxenutbildning i Linköping. Vår skola är det kommunala alternativet i stadens sfi-utbud. Jag har jobbat med sfi sedan 1997 och de senaste fem åren har jag mestadels jobbat med distans-sfi.

Den här terminen är jag tillbaka i närkurs igen och det är otroligt roligt. Dynamiken i klassrummet är det jag har saknat mest under distansperioden. Gruppen jag har är en 1D och några av eleverna började sfi som analfabeter. Som det ser ut nu består den enbart av kvinnor vilket medför vissa fördelar och nackdelar. En av nackdelarna, som jag ser det, är att många kvinnor med kort skolbakgrund anser sig ha extremt lite tid för sina hemstudier. Eftersom de nu har nått D-nivå och målet är att de ska klara kursen och förmodligen fortsätta sina studier på grund-sva, kände jag att det var viktigt för oss att fokusera på studieteknik och attityder till studier.

Studieteknik är något som jag alltid har behandlat lite styvmoderligt i mina tidigare grupper. Antingen har eleverna haft en lång skolbakgrund och inga uppenbara problem med att studera hemma eller så har nivån varit så låg att vi inte har kunnat diskutera det mer ingående. Men nu har jag alltså elever som jag kan prata och diskutera med och som har ett stort behov av att få hjälp med att förflytta sig till nästa nivå både då det gäller själva språket, men även studierna. Det räcker inte med att göra det som de tidigare har gjort. De måste göra mer och/eller annorlunda. Med samma arbetsinsats och teknik som tidigare kommer det att ta för lång tid för dem att nå det mål som de har – D-testet.

Hur gör man då för att få elever att förstå hur man lär sig? Ja, jag vet inte om jag egentligen har något svar på det eftersom det, som sagt, är ett nytt sätt för mig att jobba. Men så här har jag planerat höstterminen. Jag träffar gruppen två gånger varje vecka, torsdagar och fredagar. På torsdagarna har jag en fast schemaposition då vi jobbar med studieteknik på olika sätt. Det handlar om diskussioner, ”föreläsningar”, övningar och olika typer av tester. Terminen har jag delat in i följande studietekniks-teman:

    • Hur lär jag mig svenska? – Vad/Hur gör du nu? Vad/Hur skulle du kunna göra? När gör du det? Hur hittar man mer/bättre tid? Tiden har varit en viktig punkt i våra diskussioner.
    • Lärstilar – Inte så mycket fokus på att bestämma vilken lärstil man har utan mer betoning på att det finns olika sätt att lära. Olika stilar som kan passa vid olika tillfällen, beroende på uppgift.
    • Ordinlärning – Vad menar man med att man ”kan” ett ord? Hur lär man sig ord?
    • Läsa på olika sätt – Den här punkten är kopplad till det genrepedagogiska arbetet i gruppen. Det handlar alltså både om att kunna läsa olika typer av texter men även att kunna skriva dem.

 

Eftersom kvinnorna i den här gruppen har svårt att hitta tid för studier hemma har jag också tänkt om när det gäller läxor. Jag försöker att flippa klassrummet mer och låta läxan bestå av att till exempel se ett Youtube-klipp. Ett annat mål med studietekniken är att väcka deras nyfikenhet för världen omkring dem och det försöker jag spegla i läxorna. De får exempelvis i uppgift att ta med sig ord och/eller uttryck som de har hört eller sett men som de inte förstår. De får tipsa varandra om tv-program/filmer som de har sett och även betygsätta dem. En annan typ av läxa kan vara att ta med sig en rubrik eller artikel som man kanske inte har läst eller som man inte förstår, men som har väckt nyfikenhet.

tv-program-d1c-1        tv-program-d1c-2

Som ni ser är mina elever väldigt positiva tv/film-kritiker.

 

Fungerar det här? Har mina elever lärt sig något? Är deras studieteknik bättre nu? Svaret just nu är: vet inte, kanske, njae. Det är oktober och vi har precis börjat så en utvärdering får nog vänta. Det jag tycker mig ha sett är att de har blivit mer medvetna om att det finns olika sätt att lära på och att man kan förändra och förbättra sina studievanor. Jag tycker mig också se en större nyfikenhet för det språk som de möter i vardagen.

Min förhoppning med detta blogginlägg är att jag får massor av tips från er därute i sfi-Sverige. Jag är övertygad om att ni sitter inne med fantastiska idéer om hur man ger sina elever en bättre studieteknik och hur man lockar fram en nyfikenhet för det svenska språket.

jag

Anneli Lundqvist

Sfi-lärare

Birgittaskolans vuxenutbildning, Linköping

anneli.lundqvist@linkoping.se

 

 

 

Digitalisering och sfi

img_0180

På den sfi-skola där jag arbetar som IT-samordnare använder eleverna såväl bärbara datorer som iPads. Eleverna får även låna hem datorerna under sin studietid, ett s.k. en-till-en förfarande. Finns det ett självändamål i detta, frågar sig vän av ordning. Vilka är de eventuella fördelarna för eleverna med ett sådant ”system”?

När jag började arbeta på sfi 2008 så hade vi en datasal dit eleverna kom en eller två lektioner i veckan för att studera svenska på de stationära datorerna som fanns där. Tanken var att lärandet via multimediala program skulle komplettera lärandet i klassrummet. Idén om ett komplement, observera ordet komplement, till klassrummet finns fortfarande. Mängden webbsajter och appar för svensklärande har inte minskat, tvärtom. Det är som sagt onödigt att påpeka att det digitala lärandet aldrig kan ersätta en lärare. Och det är heller inte tanken. Det tror jag vi alla är eniga om.

Vår skola avvecklade datasalen för några år sedan, när laptoparna gjorde sitt inträde. Mitt arbete, som till en början hade bestått i att främst bemanna datasalen förändrades, och med tiden har mina arbetsuppgifter kommit att handla om utdelning av datorer, administrering av desamma, support, återtagande, ”omblåsning” (ominstallation) m.m. Det är ett krävande men också väldigt givande uppdrag. Det bästa är att se glädjen hos elever som får höra att de nu ska få rå om en alldeles ”egen” dator under sin studietid. De elever som studerar i alfabetiseringsgruppen använder iPad.

De bärbara datorerna såväl som paddorna används sedan till svenskstudier via program/webbsajter samt online-lexikon. Självklart använder eleverna datorn också för att chatta/skypa och söka information när de är hemma. Det uttalade syftet med att låna ut en dator är förstås som ett verktyg i studierna, men det går inte, och är inte önskvärt, att förbjuda annan användning, så länge den inte strider mot skolans regler, och samhällets lagar och bestämmelser. Det kompletterande digitala multimediala lärandet är en fördel ur pedagogisk synvinkel, men jag tror också att det finns vinster att hämta ur ett integrationsmässigt perspektiv.

Att bo i Sverige är lika med användarnamn och lösenord brukar jag ibland skoja med eleverna. Att vänja sig vid att starta och logga in i en dator är nödvändigt i inte minst arbetslivet. Det finns väldigt få jobb idag där en dator aldrig används. Nu låter det kanske som om alla våra elever är nybörjare på datorer. Det stämmer så klart inte. Variationen i dator-erfarenhet är stor, precis som hos oss som bott i Sverige hela vårt liv. Men jag tror att det är av oerhörd vikt att de som faktiskt inte är vana vid datorer, får komma igång med att använda dessa så snart som möjligt. Och helt rättvist är det inte att säga att det finns de som helt saknar datorvana. Mobiltelefoner idag är små datorer som inte står de ”riktiga” datorerna långt efter. Och smarta mobiltelefoner är det idag väldigt få som inte har, även bland våra elever.

Men det är viktigt att kunna använda olika typer av datorer i en verklighet som allt mer utspelar sig digitalt. Därför brukar jag vara inne i några klasser och ha enklare data”kurser” med eleverna. Tyvärr räcker tiden inte till för att vara i alla klasser, men det vi gör är ofta en kombination av svensklärande och datorhantering. T.ex. får eleverna skriva av en text i Word och sedan lägga in en bild i texten. Vi avslutar sedan med att alla får spara dokumentet i datorn. På det sättet blir eleverna snabbare på att skriva på tangentbordet, kan hitta och förstå hur olika tecken skrivs (@ är ett exempel), samt får en grundläggande förståelse för hur filstrukturen i en dator fungerar, när de kan spara och sedan öppna ett tidigare dokument. Ibland lägger jag också in fel i texten och uppmanar eleverna att hitta felen. Och ordbehandlingsprogram är bra i den aspekten att de indikerar fel på ett lättförståeligt och tydligt sätt.

Men även datakurser icke inräknat ”tvingas” eleverna logga in till såväl Windows som till olika sajter där de studerar svenska. Det innebär att inloggning är något som eleverna blir bekanta med i vilket fall.

Avslutningsvis är användande av datorer och surfplattor något som förhoppningsvis hjälper såväl med studierna, vilket är tanken, men också låter eleverna vänja sig vid hantering av digital teknik. Att ha en-till-en hos oss på sfi innebär mycket arbete i min roll, men det är tacksamt och roligt att se den glädje som det ger eleverna, förutom den nytta som jag är övertygad om finns i att tidigt i det nya landet få bekanta sig med och hantera en dator. Samhällsvinsten? Jag är övertygad om att den kommer när eleverna kommer ut i arbetslivet, och redan är bekanta med IT i någon mån.

Conny Forsström

IT-samordnare

Viva komvux/sfi

Umeå

 

Flexibelt så det förslår – fortsättning!

Det finns knappast någon annan skolform som är så flexibel som just sfi och den sfi-verksamhet som jag är en del av i Eskilstuna kommun är ett ypperligt exempel på det. För att uttrycka det med Lillemor Perssons ord från hennes blogginlägg den 2 september: Vi är flexibla så det förslår! Mitt blogginlägg är således en fortsättning på hennes. 

Sfi i Eskilstuna
Sfi-huset i Eskilstuna

På Sfi i Eskilstuna kommun har vi mer än tolv hundra elever inskrivna i kurser som ges antingen på förmiddagen eller eftermiddagen eller, för de som vill kombinera heltidsarbete/praktik och sfi-studier, på kvällstid. Men vi har också alltid haft olika lösningar för deltagare som arbetar/praktiserar deltid och vill även studera på dagtid.

Tidigare löste vi deltagarnas individuella behov av oregelbundna studietider med att erbjuda dem individuellt upplagda studier i en på dagtid bemannad studiehall. Från och med augusti i år genomgår dock den delen av vår verksamhet en betydande uppdatering, bl a genom att använda sig mer av vår digitala lärplattform och olika webbaserade verktyg. Eftersom målet är att vara än mer flexibel gentemot deltagare som både arbetar/har praktik och studerar och eftersom studierna tack vare modern teknik inte behöver vara knutna till ett visst rum under en viss tid på samma sätt som tidigare, har vi tagit bort benämningen studiehall och infört den mer talande benämningen flexen (läs mer här).

När det gäller akademiker och ett snabbspår genom sfi för dem, har vi haft den i ett par års tid. Den sfi- verksamheten är en del av Komvux. Förresten faller hela sfi i Eskilstuna under Komvux gemensamma organisation, det har det gjort i många år. Så samarbete och kontakter mellan sfi och grundläggande komvuxutbildningar är inte något nytt hos oss.

Innan vi placerar en elev på en kurs, görs en noggrann kartläggning. Deltagaren genomgår en fem veckor lång introduktionskurs, på den nivå som bestäms utifrån deltagarens skolbakgrund (kortutbildade för sig, normal- och högutbildade för sig). Varje elev får en individuell studieplan upprättad. Efter introduktionskursen börjar eleven på ”sin” kurs på ”sin” studieväg. Deltagare som inte har någon skolbakgrund och som är i behov av alfabetisering går direkt till en alfabetiseringskurs – detta i syfte att effektivisera deras sfi-studier.

Det skulle aldrig falla oss in att blanda deltagare från olika studievägar i samma grupp. Helt otänkbart. Därför blandar vi absolut inte deltagare från studieväg 1 som läser på C-nivå med deltagare från studieväg 2 som läser samma kurs. Vi är måna om att anpassa pedagogik, arbetssätt och material utifrån deltagarnas skolbakgrund och förutsättningar och vi vet att skolbakgrund från hemlandet är en viktig faktor att ta hänsyn till när vi skapar grupper. Alla ska nå samma kursmål men vägen dit är olika för deltagare från olika studievägar.

I vår strävan att nivå- och pedagogikanpassa vår undervisning (och i förlängningen effektivisera elevernas lärande och därmed öka antalet individer som lämnar sfi med godkända betyg) har vi för två år sedan gjort något relativt radikalt på A-nivå på studieväg 1. Deltagare som har en viss skolgång med sig från hemlandet och läser och skriver på modersmålet har vi separerat från deltagare som inte har någon skolbakgrund alls och följaktligen varken läser eller skriver ens på modersmålet. Det var jag som fick äran och utmaningen att utveckla pedagogiken i den då nya gruppen (Alfa2/A döpte vi den lokalt till), med målet att göra det möjligt för eleverna att klara A-kursens krav på sina egna, specifika villkor. Bland annat läggs en stor vikt vid fortsatt intensiv läs- och skrivinlärning, studieteknik och strategier för lärande. Det funkar!

Efter att flera elever har klarat A-nivå tack vare vårt anpassade arbetssätt i Alfa2-gruppen, uppstod förstås behovet att göra något liknande på B-nivå på studieväg 1. Sagt och gjort, så numera har vi även en så kallad B-alfagrupp. Alfabetisering fortsätter alltså även på B-nivå, vilket gynnar eleverna och ökar deras chanser att nå målen för kurs B. Och det är övervägande elever som tidigare – dvs innan vi införde ett separat alfa-spår på studieväg 1 – fallit bort redan under A-kursen eftersom de missgynnades i en blandad grupp. Forskningen säger tydligt att när det gäller alfabetisering och latinisering, är det stor skillnad mellan deltagare som har gått så lite som ett år i skolan och deltagare som inte har gått i skolan alls. Det är den aspekten som vi med vårt arbetssätt tar hänsyn till. Vårt mål på sikt är 50% godkända alfa-elever på B-nivå. Det är fullt möjligt, tycker vi. Hur undervisningen och pedagogiken på alfa-spåret (dvs kurserna Alfa1, Alfa 2/A och B-alfa som vi lokalt kallar dem) ser ut hör inte hemma i just det här blogginlägget, utan i ett annat i så fall. Men en sak kan jag säga i alla fall: Det är webbaserat lärande, formativa arbetssätt och vardagsrelevans när det gäller material och innehåll som är tydliga framgångsfaktorer på alfa-spåret.

Jag skulle kunna göra det här blogginlägget hur långt som helst. Jag skulle kunna berätta ingående om kollegor som arbetar framgångsrikt med suggestopedi på studieväg 2, vilket är en metod som särskilt främjar deltagarnas muntliga förmåga. Jag skulle också kunna skriva om läs-, skriv- och uttalsstöd som erbjuds elever med särskilda behov och som leds av två på området mycket skickliga pedagoger. Jag skulle också kunna berätta om att vi arbetar med sång och att flera klasser samlas en gång i veckan för körsång. Vi sjunger efter boken Sjung och träna svenska som mina kollegor Helena Bogren och Karin Sundström är författare till. Jag skulle kunna berätta om genrepedagogisk undervisning som aktivt bedrivs av flera lärare på vår skola inklusive undertecknad, en metod som kollegorna Susanne Södergren, Helena Bogren och Karin Sundström har utvecklat till den grad att deras tankar och material har blivit läromedel för B-, C- och D-nivå och används på sfi-utbildningar i hela landet (Skriva B, Skriva C, Skriva D). Jag skulle också kunna berätta om hur vi använder (eller använde, för nu är det lärplattformen som gäller) bloggar i sfi-undervisningen (t.ex. här, här eller här) och lärplattform och hur flertalet av oss lärare flippar klassrummet på olika sätt (t.ex. här, här och här). Jag skulle kunna berätta om boken Välkomna hit som bl a Migrationsverket använder och som kollegan Josephine A Andersson är medförfattare till. Jag skulle kunna berätta om kompetensen på området alfabetisering, ett område där jag har bidragit med handboken Webbaserad alfabetisering och kollegan Camilla Nilsson med en nyutgiven lärobok för kurs A (Språkvägen A). Allt det här skulle jag kunna berätta om men som tur är vill några ur gänget själva blogga om sina framgångsrika arbetssätt här på sfi-bloggen. Det gör mig glad och stolt. Vi är alltid med där det händer saker.

På sfi i Eskilstuna är vi flexibla, idérika och kompetenta. Vi arbetar utifrån forskning och beprövad erfarenhet och tar till oss nya metoder och utvecklar nya arbetssätt i samklang med samtidens höga krav på bl.a. digital kompetens. Allt för att göra deltagarnas väg till egen försörjning så effektiv och kort som möjligt, naturligtvis utan att tumma på varken undervisningskvalitet, pedagogik eller krav på individualisering.

Alla politiker som påstår att sfi generellt är en stelbent, gammaldags och ineffektiv skolform är mer än välkomna på studiebesök. Slutligen tycker jag också att sfi skulle gynnas av att behandlas och betraktas som den skolform den är, i stället för som en sysselsättningsåtgärd underordnad Arbetsförmedlingen. Min känsla är att politikerna i allmänhet tenderar att göra det senare. Sfi är en skolform – med egen kursplan, betygskriterier, nationella prov och krav på behöriga lärare! Vi sysslar med andraspråksundervisning och kompetenskrävande läs- och skrivinlärning. Vi är underordnade Skolverket, inte Arbetsförmedlingen eller kommunens socialtjänst.

Många kunskaper och färdigheter i dagens samhälle betraktas genom livslångt-lärande-linsen men när det gäller andraspråksinlärning (för att inte tala om läs- och skrivinlärning på ett andraspråk i vuxen ålder), ska det ske under en tidsmässigt mycket begränsad period (här är mitt tips till politikerna att läsa in sig på grundläggande forskning i ämnet för att förstå vad vi dagligen har att brottas med).

När det gäller sfi, är det enligt min åsikt politikerna som inte är särskilt flexibla och som har fastnat i sin bild av sfi hämtad från 80-talet. Ungefär så. Det är sorgligt, för deras felaktiga bild blir lätt allmänt gods. Vi kanske ska föreslå införande av obligatorisk sfi-prao för våra politiker?

Läs gärna också vad en av våra sfi-elever tycker om sitt sfi: ”Sfi is good for me”.

Ivana Eklund

Ivana Eklund, sfi-lärare (stv 1) på Komvux/sfi i Eskilstuna kommun