En rektors hjärta

Okej, glasspaketet står bredvid datorn och Leonard Cohen sjunger i bakgrunden. Nu är det bara att börja skriva. Tomt. Hur svårt kan det vara? Skriva ett blogginlägg som ska handla om sfi. Det finns så många saker att berätta, men vad ska JAG berätta om? Nervöst? Absolut! Det är fösta gången någonsin som jag skriver ett blogginlägg.

Vem är jag? Hur hamnade jag där jag är i dag? Och varför gör jag det jag gör? Jag läser era blogginlägg här på sfi-bloggen och följer med i olika grupper som handlar om sfi. Jag är mycket imponerad över alla kreativa saker som händer inom sfi. Tänk om våra makthavare tog sig tid att besöka våra verksamheter, då skulle de få en fantastisk bild av sfi.

Min lärargärning tog sin början i en liten skola på den dalsländska landsbygden. Klasslärare i 6:an med allt vad det innebär. Efter några år, flytt till Stockholm och möjlighet att undervisa i svenska som andraspråk. En ny upplevelse där jag fick kämpa för att ämnet skulle ses om ett ”riktigt” ämne. Vidare till en skola och starta upp undervisning för nyanlända elever och för första gången samarbeta med två modersmålslärare. Nästa steg, en innerstadsskola. Undervisning i svenska som andraspråk. Samtidigt började jag undervisa kvällstid på Studiefrämjandet och elever från KTH och KI, en intressant vändning i min lärarkarriär, vuxna – ja eller i alla fall vuxnare än högstadieelever. Ungefär samtidigt dyker det upp en tjänst som sfi-lärare i Tensta, SFI Västerort, och här tar min sfi-resa sin början.

I dag 6 år senare är jag så tacksam över de kollegor och elever jag träffade i Tensta. Jag har lärt mig mycket av dem. Åren i Tensta gav mig mycket lärdomar både i mitt arbete som sfi-lärare men det formade mig även till den chef jag är i dag.

heart-1665157

Jag älskar mitt jobb som rektor i vuxenutbildningen, framför allt att arbeta med sfi-elever och sfi-lärare. Varför då? Kanske många tänker. Det skrivs ju så mycket negativt om sfi. Dåliga resultat, elever som går flera år på samma kurs osv. Ja, visst finns det elever som år efter år kämpar med att lära sig svenska. Betyder det att utbildningen är dålig? Det tror jag inte, det finns andra faktorer som jag tror påverkar. En skola – vilken skola det än må vara, är troligen inte bättre än den skolledning som styr den. Jag tror inte att jag skulle ha samma engagemang för min verksamhet om jag inte hade arbetat som sfi-lärare och vågat anta utmaningarna jag har ställts inför.

Jag har förmånen att i mitt dagliga arbete möta otroligt erfarna, kunniga lärare som jag har stor respekt för. Elever som kommer till ”min” skola och kämpar med att lära sig språket. Jag blir bjuden på alla möjliga och omöjliga godsaker. Vi har matfester, vi skrattar, vi gråter och vi bråkar emellanåt.

Alla dessa möten med människor, både personal och elever berikar min vardag.

Är allt en dans på rosor? Absolut inte. Att vara rektor innebär inte bara roligheter. Jag önskar att jag kunde lägga ännu mer tid på att vara den pedagogiska ledaren jag vill vara. Jag har valt att undervisa en kväll i veckan för att inte glömma bort vad mina kollegor brottas med i klassrummet. Som rektor vill jag att lärare ska veta att jag förstår vad de pratar om när vi har våra pedagogiska möten, eller när det kommer till mig och vill prata om deras klass.  Jag vill vara insatt i deras vardag och inte tappa bort verkligheten.

Tyvärr handlar en skolledares vardag om många andra saker som lätt tar överhand. Ekonomin ska vara i balans, budgeten ska göras och den ska vara så exakt som möjligt, administrationen ska skötas, vaktmästarjobb ska göras, en trasig lämpa här, en säkring där, plocka upp skräp och se till att skolan ser fräsch ut. Möten med AF, möten med försörjningsstöd. Personalansvar, rekryteringsansvar, arbetsmiljöansvar, brandansvar. Det är mycket ansvar nu. Se glad ut, vara trevlig, hålla nere kostnaderna.

Vad gör att jag vill fortsätta med det jag gör? Vad ger mig energi att orka leda mitt i alla ”måste saker”? Vad gör mig personligen glad?

heart-1588199_1920

Svaret är ganska enkelt.  Det kan vara telefonsamtalet en måndag förmiddag när jag suckar över system som inte fungerar, skrivare som har lagt av och budgeten som ska vara klar innan kl. 17. En man ringer upp och berättar att han och sambon har valt att börja på vår enhet för de blev så trevligt bemötta och att jag en fredag eftermiddag tog mig tid att prata och förklara hur vi undervisar, om våra lokaler och vilken grupp jag tycker att sambon ska börja i. Eller när jag avvecklade en skola och en elev säger ” men vi är ju som en stor familj, vad ska vi göra nu?” Eller att i årsrapporten och statistiken få bevis för att det går att göra underverk. Positiva ord från huvudmannen.

Små saker som värmer mitt hjärta och gör att jag orkar och vågar leda åt det håll jag tror på.

Nu är glassen uppäten och musiken har gått över till Dire Straits. Jag har inte givit några tips på hur vi arbetar eller utvecklar sfi. Inte heller någon lösning på de problem vi brottas med. Ni har fått en liten inblick i mina vardagstankar kring mitt jobb och varför jag tycker om det jag gör.

På måndag kan jag kalla mig rektor på riktigt. Då är det avslutning efter 3 års studier på Rektorsprogrammet och det är jag stolt över.

Christina Holmström
Rektor
JENSEN SFI STOCKHOLM

2 reaktioner på ”En rektors hjärta”

  1. Grattis i förskott Christina! Härligt!
    Och du har väl sett att vi fortfarande söker en rektor till Sfi i Sigtuna kommun…? 😉
    Hälsningar
    Elisabeth

  2. Så intressant inlägg! Kul att få en liten inblick i vad rektorsjobbet kan innebära. Och så klokt att välja att fortsätta som lärare en kväll i veckan för att hålla kontakten med verkligheten för de som undervisar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *