Ett kärt återseende

 

Jag heter Linda Säinas och jag arbetar på Bas i Södertälje som är en utbildning för deltagare med ingen eller kort studiebakgrund från hemlandet. Förutom 15 timmars SFI (A- och B-kurs) har deltagarna även möjlighet att ha modersmål, omvärldskunskap, vardagsmatematik samt hälsa och rörelse på Bas. Vi startade 2013 och jag har under hela tiden undervisat i vår alfagrupp. Lärorikt, utmanande och något bland det roligaste jag någonsin gjort! Detta skulle egentligen bli ett inlägg om läsinlärning, men det blev det inte. Istället blev det ett inlägg om en före detta elev på Bas. Jag lovar att komma tillbaka till läsinlärningen vid ett senare tillfälle!

Jag ser henne i vimlet av fredagsstressiga östermalmsbor på väg hem från jobbet. Blicken är klar och hållningen är rak. Hon strålar. Iklädd den karaktäristiska kappan och med sjalen löst knuten runt håret är hon en främmande fågel här på Östermalms saluhall. Hon hade envisats med att vi skulle fika här, nästan en och en halv timmes resväg från där hon bor. Kanske för att hon tycker Östermalm symboliserar det ursvenska, eller kanske bara för att hon tycker att det är tjusigt här? Vi utbyter de sedvanliga kindpussarna, sedan avhandlas måendet hos våra barn, män, mödrar, fäder och andra släktingar. Ingen afghansk kvinna jag mött hoppar någonsin över de där hälsningsceremonierna. Sedan går vi in på ett café. Jag gör en ansats till att gå fram och beställa och frågar vad Zahra vill ha. ”Nejnejnej,”  Zahra viftar avvärjande med handen, trycker ner mig på en stol och springer sedan iväg till en servitris. Orden formligen forsar ur henne ” Kan jag be att få beställa tack. Vad heter den där rosa? Aha, Napoleonbakelse. Två kaffe och två Napoleon. Inget kvitto tack. Tusen tack.”

Jag kan inte sluta titta på henne. Jag kan inte sluta förundras över att detta är samma Zahra som för tre år sedan för första gången någonsin i sitt 50-åriga liv (och ytterst motvilligt) klev in i ett klassrum. Zahra, som inte kunde ett ord svenska. Zahra som hade ett id-kort där det i namnfältet stod ”kan ej underteckna”. Zahra som inte vågade möta min blick under de första två månaderna.

Långsamt erövrade hon bokstäverna och lärde sig läsa. Långsamt började hon ta de där svenska, okända orden i sin mun. I takt med att hon började trivas hos oss klev en stark och humoristisk kvinna fram. En kvinna som grät floder när hon var flygfärdig från oss på Bas, men som hade kraft nog att ta nya tag (och, icke att förglömma, en förstående handläggare som lät henne fortsätta studera). Nu går hon C-kurs på SFI i en annan kommun och kan prata nästan all den svenska hon vill. Hon säger att hon älskar Sverige för att hon är fri här, långt ifrån den instängda tillvaro hon levde i Afghanistan. Där var hon tvungen att vara klädd i ljusblå burka och eskorterad av en manlig släkting när hon skulle gå och handla. ”Linda, jag hatade den där. Såg inte fötterna, ramlade hela tiden.”

Hon är arg på sina afghanska väninnor som bara sitter hemma och som inte vill ut i samhället. Zahra vet att isolation kommer inget gott. ”Om jag sitter hemma, tänker jag, om jag tänker blir jag ledsen, blir jag ledsen blir jag sjuk. Då kan jag inte fortsätta studera.”

Jag bär med mig det här minnet. Jag plockar fram det ofta. Varje gång jag får en ny elev i klassrummet. Varje gång jag tycker att jag tragglat ”abc” och ”varifrån kommer du” till leda med mina alfaelever. Vägen kan tyckas både oändligt lång och stenig men med rätt skor och lite jävlaranamma är det möjligt för våra elever. Att lära sig läsa och skriva och inte minst: att full av självförtroende kunna beställa en rosa Napoleonbakelse på ett café.  Det är möjligt. Det är Zahra ett bevis på.

 

 

Linda Säinas

SFI-lärare på Bas i Södertälje,

dramapedagog och suggestopedilärare

linda

5 reaktioner på ”Ett kärt återseende”

  1. Det är ett fantastiskt fint exempel på att det går att lyckas. Håller med dig om skorna och jävlaranamma! Delar också din kärlek till det yrke vi har. Tack.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *